100612
wohoo, man bara måste älska svensk sommar! regn in my ♥! eller?
igår regnade det på niklas student, inte sådär vräkte ner, men det regnade. och idag har det VRÄÄÄKT ner. heeeela dagen. men niklas tog iallafall studenten. han hade knappt någon röst, skrek på trappan, var lite dimmig på ögonen efter all skumpa, var otroligt snygg i kostym och studentmössa, drog vidare på kvällen och åkte flak och känner förmodligen att han lever idag. ja jag är avundsjuk.
ärligt talat inte på att ta studenten, men på det han fick/fått göra. kan man inte göra allt det där utan att ta studenten och lämna ett helt liv bakom sig och börja om igen? jag vill inte. vill inte vill inte vill inte. jag får ångest när jag tänker på det nu, jag fick ont i magen när jag läste det som stod i niklas mössa. jag vill inte skiljas från min underbara klass. någonsin. jag grät floder när jag skulle sluta nian, ville inte flytta ifrån alla kompisar och sluta grundskolan. men jag överlevde det, har fortfarande kontakt med några av dom kompisar som jag hade då, inte många, men några få fina. tänk efter gymnasiet, när allt är slut. då kommer ALLA göra olika grejor. när man slutade nian skulle iallafall alla börja gymnasiet. många skulle fortsätta träffas eftersom dom valt samma skola. nu kommer inte många fortsätta träffas. jag har ingen aning om vart jag tar vägen. om jag stannar kvar i sundsvall, flyttar hem till mamma och pappa igen eller flyttar någon helt annanstans. det enda jag vet just nu, är att jag absolut inte vill skiljas från petra och alla andra i klassen. verkligen inte.
ska vara lite vuxen och mogen och påstå att man växer så otroligt som person under gymnasietiden och hittar sig själv. allt kanske börjar med att man går ner sig lite, tappar lite omdöme och sånt, för att man blivit en "ung vuxen" och vill testa många nya saker, skaffar nya kontakter osv. men sen märker man vad man tycker om och vill hålla sig till och vilka personer man ska fortsätta umgås med. under mina hittills två år på gymnasiet har jag nog förändrats en hel del. fast jag är fortfarande jag. och det är tack vare min underbara klass. fast vi ännu inte lyckats hitta på något utanför skolan, hahaha.
jag hoppas att det här året som är kvar, innan "livet börjar på riktigt" som många säger, "innan man måste börja vara vuxen på riktigt" säger jag, går riktigt sakta. jag ska njuta så mycket som möjligt, och sen förmodligen gråta floder och ändå vara överlycklig på samma gång tillslut. men först ska jag väl fokusera på sommarlovet. men jag tycker redan nu att det är otroligt sorgligt att det bara är ett år kvar.
ta vara på gymnasietiden barn!
igår regnade det på niklas student, inte sådär vräkte ner, men det regnade. och idag har det VRÄÄÄKT ner. heeeela dagen. men niklas tog iallafall studenten. han hade knappt någon röst, skrek på trappan, var lite dimmig på ögonen efter all skumpa, var otroligt snygg i kostym och studentmössa, drog vidare på kvällen och åkte flak och känner förmodligen att han lever idag. ja jag är avundsjuk.
ärligt talat inte på att ta studenten, men på det han fick/fått göra. kan man inte göra allt det där utan att ta studenten och lämna ett helt liv bakom sig och börja om igen? jag vill inte. vill inte vill inte vill inte. jag får ångest när jag tänker på det nu, jag fick ont i magen när jag läste det som stod i niklas mössa. jag vill inte skiljas från min underbara klass. någonsin. jag grät floder när jag skulle sluta nian, ville inte flytta ifrån alla kompisar och sluta grundskolan. men jag överlevde det, har fortfarande kontakt med några av dom kompisar som jag hade då, inte många, men några få fina. tänk efter gymnasiet, när allt är slut. då kommer ALLA göra olika grejor. när man slutade nian skulle iallafall alla börja gymnasiet. många skulle fortsätta träffas eftersom dom valt samma skola. nu kommer inte många fortsätta träffas. jag har ingen aning om vart jag tar vägen. om jag stannar kvar i sundsvall, flyttar hem till mamma och pappa igen eller flyttar någon helt annanstans. det enda jag vet just nu, är att jag absolut inte vill skiljas från petra och alla andra i klassen. verkligen inte.
ska vara lite vuxen och mogen och påstå att man växer så otroligt som person under gymnasietiden och hittar sig själv. allt kanske börjar med att man går ner sig lite, tappar lite omdöme och sånt, för att man blivit en "ung vuxen" och vill testa många nya saker, skaffar nya kontakter osv. men sen märker man vad man tycker om och vill hålla sig till och vilka personer man ska fortsätta umgås med. under mina hittills två år på gymnasiet har jag nog förändrats en hel del. fast jag är fortfarande jag. och det är tack vare min underbara klass. fast vi ännu inte lyckats hitta på något utanför skolan, hahaha.
jag hoppas att det här året som är kvar, innan "livet börjar på riktigt" som många säger, "innan man måste börja vara vuxen på riktigt" säger jag, går riktigt sakta. jag ska njuta så mycket som möjligt, och sen förmodligen gråta floder och ändå vara överlycklig på samma gång tillslut. men först ska jag väl fokusera på sommarlovet. men jag tycker redan nu att det är otroligt sorgligt att det bara är ett år kvar.
ta vara på gymnasietiden barn!
Kommentarer
Trackback
