malin

jag är arg. inte på sura tanter den här gången. utan på något helt annat.

jag ska göra något nu som jag aldrig förut gjort i den här bloggen. på över två år har jag inte skrivit något personligt mer än om betyg och fotboll. men inget mer. jag hatar när man skriver personligt på sina bloggar, alltså när man tar saker via sin blogg istället för att göra det i verkliga livet. typ som man gjorde när man satt på bilddagboken och skrev att man var så sjukt besviken på någon istället för att säga det direkt till den personen man menade.

jag struntar i om personen jag menar läser det här. för jag har faktiskt tagit upp det i verkligheten också, utan resultat.

jag tror att jag borde ha gett upp för länge sen. men jag är inte en sån person. jag ger folk på tok för många chanser, ser det goda hela tiden, och jag är grymt envis. vill aldrig ge upp. aldrig släppa taget. lite naivt kanske.. men nu har jag insett att jag inte kan göra något mer. det är som det är nu och jag har försökt. tillräckligt många gånger.

i lördags ramlade jag in på minnesbloggen till therese johansson rojo, om ni minns hon som blev mördad av en jämnårig kille som tillsammans med sin tjej planerat mordet. hon blev mördad alldeles innan hon skulle sluta nian och fylla sexton. när jag såg vad hennes vänner skrivit, och att hennes ena vän tatuerat in therese's motto på armen "lev livet fullt ut", så insåg jag att jag var tvungen att ta tag i det, en sista gång. för jag har gått och funderat i ett halvår. man kan inte göra det. och jag kan lova er, jag har aldrig gråtit så mycket som när jag läste den bloggen. den slår my sisters keeper, p.s. i love you och the last song med hästlängder, just för att det är så verkligt. en liten parentes sådär.

vilket fall som helst så ger jag upp nu. jag hatar att göra det, efter allt vi gått igenom tillsammans. men jag tänker göra som blondinbella sa, göra slut med dom som tar energi från mig. om du läser det här, för jag vet att du vet att det är dig jag menar, så ska du veta att jag gråter nu. jag hatar att det har blivit såhär. men eftersom jag inte har gjort något fel så kan jag inte heller förändra något. bollen ligger hos dig nu, och du vet om det. jag tänker inte ta mer skit, och särskilt inte för det här. kalla mig töntig eller vadfan ni vill, jag är bara så sjukt less nu.

du får göra exakt som du vill. jag har försökt prata med dig, men det går inte att få kontakt med dig längre. det går inte att få ett svar. en sanning. en anledning. det har varit såhär en gång tidigare. då löste det sig. nu vet jag inte om det går. det kanske skulle ha varit nog i somras. men som jag sa, jag vill inte släppa taget. särskilt inte när man känt varandra så länge, stått varandra så nära, och upplevt så mycket tillsammans. gått igenom så mycket tillsammans. men nu släpper jag.

jag tänker inte ignorera dig framöver och låtsas som att du inte finns, för du kommer alltid att finnas för mig. jag gissar på att du kommer vara en person jag berättar om för mina barn i framtiden. men just nu orkar jag inte mer. förlåt tänkte jag skriva, men vad har jag att be om förlåtelse för? att jag ger upp? det är kanske på tiden. ha ett bra liv tänker jag inte heller skriva. kanske hittar vi tillbaka till varandra, kanske inte. kanske tar jag bort det här inlägget snart, kanske får det stå kvar.

men nu har jag fått nog..