malin

curl up and die.

det känner jag för att göra nu. bara ge upp. kasta in handduken. vifta med den vita flaggan.

paller.
inte.
meeeeeeeeer.

som jag och sandra jämt sa i ettan.

just nu önskar jag att jag var i stråtjära hos mamma och pappa. då skulle jag ha gått och satt mig vid köksbordet där pappa sitter och läser dagens post, och mamma lagar mat. jag skulle ha suckat riktigt uppgivet och börjat pilla på antingen köksduken eller tallriksunderlägget. mamma skulle då ha frågat: "är det något som är fel?" och jag skulle ha svarat: "neeej..". mamma skulle då ha sagt: "är det säkert det?" och jag skulle svarat: "mmm...". då skulle pappa ha anslutit till konversationen med ett: "vi ser att något är fel malin, berätta." jag skulle då ha sagt: "äsch", rest mig upp och lämnat köket. istället skulle jag ha slagit mig ner i soffan och slötittat på tv, och när pappa korsar tv-rummet för att lämna en räkning inne på hans och mammas rum, så skulle han ha kommit fram och kramat om mig och frågat ännu än gång om det är säkert att inget är fel. jag skulle återigen ha svarat: "jaaa...". vid köksbordet sen, när vi sitter där allihopa, skulle jag ha lättat på mitt hjärta och förklarat anledningen till denna livsdepression.

VI HAR SJUKT MYCKET I SKOLAN. JAG ORKAR INTE MER. SEN BLEV DET INTE BÄTTRE AV ATT VI HADE VÄRLDENS TRÅKIGASTE FOTBOLLSTRÄNING IGÅR KVÄLL.

jag ska göra något ikväll som jag inte gjort tidigare. nämligen hoppa över en träning för att plugga. jag vill inte råka ut för det som jag oroar mig mest över just nu. att skolan i mitt huvud redan är över och jag slappnar av. redan nu. det är två månader kvar. och om två månader ska 9 kurser betygsättas. och vid det här laget kanske ni vet hur jag resonerar kring betyg.

tack för mig. hej.