malin

Asså jag har en sån sjuk craving efter gravad lax?!??!? Det är helt galet, förstår ingenting?? Får jag inte det i jul så vettetusan vad jag gör. Längtar efter det mer än ett grönt pringlesrör.....

 

Men hej och hå, här är det snart dags för att sova. Malin Eleonore Söderqvist ska nämligen kliva upp 05.30 imorgon. PÅ EN LÖRDAG!! Och samma sak på söndag. Vadan detta då? Jo jag ska spela fotboll i Vännäs klockan 08.00 båda dagarna. Ska även hinna med en match vid 13 imorgon. Men sen så, sen är det dags för hemfärd till stråis på måndag morgon. 

 

Crille är ju redan hemma och gottar sig, så jag har ju inte överdrivet roligt i min ensamhet... 

 

Pussen

Åhåhåhå grattis till mig på namnsdagen! Tackartackar!

 

Om 6 dagar åker jag hem till kära stråtjära och i'm counting the days kan jag ju säga! Som tur är ligger vi ordentligt i fas med projektarbetet i skolan (om vi inte blir halshuggna på handledningen imorgon), så det känns ju bra såklart. 

 

I lördags var det julsittning, riktigt nöjd med min utklädnad faktiskt. Och det var en riktigt rolig kväll. Alkoholintaget har varit lågt i höst, så när man slår på stort och nästan alla är med, så kan det inte bli annat än lyckat tycker jag! Kvällen slutade lite olyckligt dock när jag och crille bestämde oss för att gå hem istället för att ta taxi och inser efter ett tag att vi går åt fel håll. Fruktansvärt orutinerat måste jag säga.... Så det blev taxi iallafall haha! 

 

Gällande julklappar så har jag 1,5 kvar att köpa, riktigt skönt. Crilson lämnar mig redan på torsdag för att åka hem till sina nära och kära i Göteborg. Kul för han, tråkigt för mig. Jag ska dock spela fotboll hela helgen (hoppas jag) så jag ska nog klara mig!

 

Nu ska jag ägna uppmärksamheten åt musikhjälpen tills crille har tid att kolla på julkalendern, som för övrigt är hur bra som helst!

 

Pusssssss

och så var det december alltså? är det någon som hänger med tiden? inte jag i alla fall....

 

en sak som jag tänkt på mycket på sistone (mycket efter att ha hört Katy Perrys låt roar) är hur jag förändrats dom senaste åren. jag flyttade hemifrån som 15-åring, och jag var redo för det ansvarsmässigt, och stå-på-egna-ben-mässigt, men inte personlighetsmässigt. jag ansåg då att min kunskap och mina åsikter inte gjorde någon skillnad, inte spelade någon roll, inte räknades, you name it. frågade någon något så lät jag gärna andra svara istället, ingen skulle ju bry sig om vad jag tyckte och tänkte, eller kunde. jag lät mig ofta köras över i och med detta. folk fick göra lite som dom ville och ville jag inte göra samma eller så, spelade det ingen roll.

 

jag blir arg när jag tänker på det. vill förtydliga dock att jag inte var mobbad eller liknande, jag hade kompisar, ingen sa dumma saker om mig osv osv och jag mådde inte dåligt, viktigast av allt, utan jag ville inte ta plats och då blir det så som det blir. jaja.

 

jag minns så väl när vi under sista terminen på gymnasiet skulle ta emot niondeklassare inför deras gymnasieval och jag och en klasskompis diskuterar med vår idrottslärare om vad som komma skall i och med studenten och vad som händer efter det. min kompis ville ut och resa och jag ville plugga. vår lärare ville då veta vad vi vill plugga, eftersom  min kompis är inne på att plugga också, men i alla fall ett års resande ska bli av innan universitetsstudier påbörjas. nåväl. min kompis berättar att hon vill bli nån form av samtalsterapeut eller psykolog eller liknande och läraren blir alldeles lyrisk för "det passar du ju verkligen som, ja det kan jag se dig arbeta med, men gud vad roligt!". när jag berättar att jag vill bli någon form av tränare och är inne på tränarprogrammet på GIH eller idrottsmedicin i Umeå (läraren själv läste vid tillfället kurser på GIH och hade gjort det i flera omgångar), varpå hon ger mig en väldigt tvivelaktig blick (säkerligen omedvetet) och försöker maskera sitt tvivel med att humma lite, säga "jaha vad roligt" och sen övergå till vart min kompis vill resa (ungefär, minns inte exakt). på kvällen ringer jag min bror i ren panik och frågar vad fasen han hade gjort om hans lärare/mentor reagerat likadant när han berättat att han ville bli sjukgymnast och han säger att han säkert hade börjat tvivla och funderat om, men nog hade han sökt det ändå, eftersom han velat bli det så länge. till skillnad motför honom hade jag precis insett att det var det jag ville bli, och inte vetat det redan innan jag sökte gymnasiet. nog började jag tvivla allt. men alla sa åt mig att göra det jag tycker är kul, alltid oavsett.

 

jag kan idag förstå hennes tvivel. jag var tyst, drog mig för att höja rösten, ville som sagt inte ta onödigt mycket plats och jag var inte världens socialaste människa. blyg är jag i grunden, fåordig när jag ska samspråka med främmande folk om absolut ingenting, och det stämmer inte riktigt in på en tränare. en tränare står i centrum, måste höja rösten och måste (på ett sätt) vara väldigt öppen och oblyg.

 

idag är jag en helt annan person. folk som kände mig innan gymnasiet skulle nog inte säga att jag förändrats, men mina klasskompisar på gymnasiet skulle nog knappt känna igen mig. (självklart hör osäkerheten ihop med det som pågick på fotbollsplan också, där jag gick ifrån att helt kunna lita på den på högstadiet till att ifrågasätta min egna existens på fotbollsplanen på gymnasiet). men idag vet jag att jag kan saker, det jag kan är viktigt och räknas och jag har tillåtelse att säga ifrån, ifrågasätta och stå upp för mig själv.

 

jag gillar min personlighet nu. jag gillar att jag vet vad jag vill och tänker inte ta någon skit. jag må vara liten, (semidvärg enligt crilson) men man trampar inte på mig!