malin

ibland blir jag bara så stolt över mig själv!

 

för en vecka sen imorgon, stukade jag foten. inte så farlig alls, och det var främre yttre ledbandet, vilket är bättre än bakre. jag har rehabat den riktigt bra under veckan, så idag kunde jag träna lite fotboll igen. snacka om att snabbt akut omhändertagande och noggrann rehab gör skillnad!

 

jag har även bestämt vad crillefille ska få av mig i 25årspresent, och jag är såååå nöjd. har i och för sig varit nöjd med alla presenter jag gett honom, fast han kanske inte blivit nöjd hehe. har en tendens att lägga lite för mycket tanke bakom mina presenter..... men nuså! dethär kommer bli kanon!!

 

jag är även stolt över att jag igår genomförde ett Wingate-test som jag är riktigt nöjd över! det är ett test som genomförs på testcykel, med ett visst motstånd, under 30 sekunder. och då är det fullt ös medvetslös som gäller (bokstavligt talat alltså). mitt motstånd var 4,5kg, och det är helt sjuuuukt jobbigt ska ni veta. laktatet (aka mjölksyran) sprutar ur öronen på en och man mår piss. jag var påväg att tuppa av, spy, skakade som ett asplöv i storm, samtidigt som jag tappades på 0,5 ml venöst blod från armvecket typ 7 gånger (vid olika tidpunkter efter testet) samtidigt som jag även blev stucken i fingret lika många gånger för att samla in kapillärt blod. allt detta för att se hur min laktatproduktion förändras och hur mina Hb värden ser ut. jag var utslagen i nästan en halvtimme, blev halvt buren iväg från cykeln för att inte svimma, men jag är nöjd, glad och jag överlevde! skulle kunna göra om det nästa vecka igen! vore ännu roligare att göra det när vi har släppt lite på träningen, just nu kör vi riktigt tungt.

 

imorgon ska jag vara produktiv. styrketräning 08.00, plugg 09.30, redovisning 12.00, fotbollslir 14.00, WOHOOOO!!!!

Jag tänker en del. jag är en tänkande människa. särskilt såhär framåt mittinatta när jag är ensam hemma. det blir lätt en tanke om framtiden. jag är så fruktansvärt dålig på att ta dagen som den kommer och carpe diem. i sånna fall måste jag planera in att ha oplanerade dagar. hur sjukt är inte det?? på sol-slappna-av-chill-semester kan jag ta dagen som den kommer, fast jag planerar gärna in att inte bara ta det lugnt. aja. men på en annan semester, typ som när jag var i London förra veckan(!!!) måste jag ha en någorlunda strukturerad och planerad vistelse. man vill ju inte missa nåt eller så! jag vet själv att det inte är sådär jättebra att vara såhär, att anse att almanacka och kalender är jordelivets bästa uppfinning ihop med understrykningspennor osv, att det är väldigt "oungdomligt" och tråkigt att vara sån och massa annat. men sån är jag. och kan man inte carpa och vara oplanerad, då blir det där frågetecknet i framtiden genast högre än molnen.... allt för ofta nu får jag frågor som: "men just ja, du är ju klar snart, hur känns det??" och det är ett ganska vanligt samtalsämne vid våra lunchbord på skolan. jag har aldrig i hela mitt liv känt mig såhär vilsen. jag har börjat söka tonvis med jobb, planerar in var jag skulle kunna tänka mig att praktisera till hösten, har planer på att undersöka om jag har läst vad som krävs för att kunna läsa distanskursen i idrottsnutrition till hösten, kollar ständigt på lägenheter "utifall att", åsså påminns jag om att jag bor tillsammans med en levande varelse som har en egen vilja (även om han inte alltid uttalar den så tydligt i vissa frågor). och helt plötsligt så tycker jag att det är så svårt att planera och samtidigt att vara tillsammans med någon. ja faktiskt. svårt. inte svårt på det sättet att vi inte kommer fortsätta att vara tillsammans, utan svårt för att jag inte vet om jag ska ta hänsyn till mig eller crille om vi inte kan kombinera våra framtidsplaner det närmsta året. han vill plugga japanska i japan och jag vill komma igång med att arbeta med det jag brinner för; träning, kost och hälsa. klart att jag kan göra det i japan, men tänk om jag inte får ett jobb där. tänk om....

 

tänk om jag skulle sluta oroa mig för saker som bara involverar mig och istället fokusera på större saker? jag har som snöat in lite på feminism på slutet. kom på att det är valår i år och vilse som jag känner mig bland jobbskatteavdrag, skola och välfärd osv osv så kanske man skulle rösta på FI? för feminist är jag ju "egentligen". jag tycker ju att alla kvinnor ska ha samma rätt som alla män. samma lön, samma rätt att ligga runt utan att bli kallad för en massa saker (sjukt exempel från paradise hotel där en tjej blev kallad för hora när hon låg med en kille i tv, medan killen inte får någon nedvärderande kommentar alls?), att jag inte ska ha en nackdel i livet på grund av att jag är född som den halvan av befolkningen som har ett kortare urinrör. men så finns ju dethär med hen, som jag inte riktigt förstår i all röra. om vi kämpar för ett jämställdare samhälle där ett typiskt "kvinnoyrke" ska avlönas lika som ett typiskt "mansyrke" och där en kvinna med samma arbetssysslor som en man ska ha samma lön osv, var nånstans kommer hen in där? måste hen finnas i ordlistan för att det andra ska kunna lagstiftas? om jag väljer att inte berätta för folk vad mitt barn har för kön, och inte ens "berätta" det för mitt barn, utan bara benämnda det med hen (och det könsneutrala namnet såklart), blir samhället bättre då? kommer kvinnorna få samma status som männen då? eller menar man att könen ska tas bort helt och hållet? för könen finns ju där, biologiskt sett finns det massvis med skillnader. jag tycker att det inte alls är något problem med att pojkar vill ha klänningar och leka med dockor, men måste vi sluta kalla honom för pojke då? det blir väl lite konstigt? och det är väl självklart att kvinnor inte ska bli slagna av en man i nära relation, eller att en våldtäktsman blir friad bara för att han inte uppfattade att kvinnan inte ville ha sex, men det är väl inte "bara" feministernas sak att kämpa för?

 

näh jag vet inte. inte alls hörrni. det finns alldeles för mycket att fundera på i en ensam säng, så jag tror bestämt att en bok får göra mig sällskap istället. ber om ursäkt för ett personligt och osammanhängande inlägg, och säger välkommen till min värld. puss!

Idag har jag insett hur mycket jag trivs i pluggbubblan. Vilket egentligen inte är så konstigt då jag aldrig gjort nåt annat. Sen jag var 6,5 år har jag spenderat september - juni i en skolbänk. Det är när jag tar examen i juni - 15 år. Shit. 

 

Att vara i pluggbubblan skulle jag kunna tänka mig är som för en bebis att vara i livmodern. Varmt, mysigt, tryggt, fartfylllt och ibland lite skumpigt. 

 

Jag får panik när jag tänker på att det snart är över. JA, jag kan ha ett år kvar, men eftersom det kan göras på distans känns det inte som en ordentlig pluggbubbla. Min bubbla sträcker sig från lägenheten och runt campus. Typ. Att inte veta hur det blir med boende är allra värst. Jag vill absolut inte flytta hem (förlåt mamma och pappa, det är inte på grund av er!), men vart ska jag annars ta vägen? Vart ska jag jobba i sommar? (den frågan ställer jag mig i och för sig varje år vid denhär tiden). Ska lägenheten i umeå sägas upp i mars?? Vad vill crilson göra? Sååå många frågor, och sååååå få svar. 

 

Får ångest av dethär.....

och så var det ett nytt år. dags att blicka bakåt alltså. vad har jag gjort under 2013?

 

- inledde min fjärde termin på universitetet vilket innebar att idrottsmedicininriktningen började

- jag hade 20årsfest i Umeå som blev som den ska vara, galen

- den årliga skidresan till hemavan är bland den roligaste helgen jag haft nånsin (och snart är det bara en resa kvar?!?!?)

- crilson blev 24 och det firades med massivt kemi och metabolismplugg...

- jag var för S I S T A gången till tandregleringen

- mamma och pappa skaffade clara och jag fick aldrig snuffsa hundbebis.......

- våren kom till Umeå med besked! satan så bra väder det var, läääänge

- med våren kommer IVP-galan och jag blev framröstad till årets tvåa!!

- med ännu mer vår kommer brännbollsyran och jag hade bästis med mig

- terminen slutade och jag hann bara hem till mami och papi så fick jag halsfluss

- och vi åkte till skottland hela stora högen

- midsommar firades på västkusten och sen blev det en massa massa jobb

- nånstans mitt i sommaren återvände jag till västkusten för att sen efter många om och men åka till Danmark

- sen blev det jobb igen innan crille kom upp och åt surströmmning innan vi åkte neråt igen och åt kräftor

- sen var det ju dags för Umeå igen

- skolan rullade på som vanligt

- jag åkte till Stockholm och hälsade på bästis och gick på Winnerbäck på hovet

- det blev dags för julsittning igen och det var en av de bättre utgångarna under hela året

- jag avslutade året i Umeå med att spela tre fotbollsmatcher på två dagar och var mitt bästa jag

- sen blev det dags för jullov och julafton hos farmor och farfar

- crille var sen med tåget (som vanligt) men han kom upp och jag fyllde 21 (.........)

- dagen innan nyår åkte vi till västkusten och nyår firades med middag hos crilles syster med totalt 15 pers innan det blev fest med crilles kompisar. efter tolvslaget ska man gå hem, men det gör man inte. och då blir det alltid lite kaos....

 

men det var mitt 2013. en del som hände faktiskt, och väldigt många bra saker! nu står man på tröskeln till 2014 och funderar vad det kommer bjuda på. en medicine kandidatexamen. massa fotboll. massa vänner. en flytt? ett jobb? fortsatt plugg? ångesten är total hos en människa som vill planera. alltså 0 hos crilson och 18973163723802336 hos mig. men man överlever väl. spännande ska det bli i alla fall!

 

pusss