malin

Jamen dåså, då kan man bocka av Tränarutbildning C på checklistan! √

 

En sak som jag ägnat en del tankar åt under dom här utbildningsdagarna, och under alla mina praktikveckor, är hur många olika tränare jag haft under alla år. Förhoppningsvis kommer jag fortsätta analysera alla tränare och ledare jag möter, och ta allas bra sidor och klistra ihop dom till min egen tränarpersonlighet. 

 

Eftersom utbildningen handlat om 6-12åringar, där jag nästan bara har bra minnen (förutom en väldigt glad tränare som tyckte att syftet med att åka på cup i köpenhamn var att få gå på tivoli och få ont i magen, vilket jag såhär i efterhand kan tycka är ett bra synsätt för 11-10åringar, men som då var helt katastrofalt, för det var ju fotbollsspelandet som var syftet, anyhow...) är det såklart lättare att analysera tränarna jag haft under ungdomsåren, när det är det jag stöter på inom min praktik och för att ungdomstränarutbildning är nästa pinne på stegen uppåt.

 

Jag har nog haft alla sorters tränare under mina ungdomsår. Favoriserande, stöttande, respektingivande, mesiga, hårda, rättvisa osv osv. Det är väl egentligen tre stycken som jag minns mest och nog aldrig kommer glömma. En av dom är den som gav mig allra mest självförtroende och säkerhet på fotbollsplanen. Det är nog den bästa tränaren jag haft. En som verkligen såg till så att lilla blyga Malin faktiskt vågade och blev en annan spelare på planen. Såhär i efterhand kan jag fundera på om jag någonsin "blivit" något inom fotbollen om han inte varit min tränare. Sen har jag haft en tränare som förstörde allt för mig. Vilket jag skrivit om en del förut...

 

Det är nog den tränaren jag analyserar mest nu, eftersom det var under min gymnasietid och jag umgås med gymnasietränare ca 12-15 timmar i veckan för tillfället. Och vilken skillnad. Tänk om jag haft en tränare som stöttade mig genom den skadeperioden såsom mina handledare gör med sina elever. Tänk om den tränaren sett mig på ett annorlunda sett både före, under och efter den skadan. Lärt känna mig. Tänk om jag hade haft en tränare som jag kunde gå till med funderingar och frågor när det var som tyngst. 

 

Jag inser mer och mer, att den vintern, 2009-2010, när livet egentligen var en riktig jäkla gråskala, det var då jag och ellen blev varandras viktigaste personer. Och vilken tur att jag hade henne. Jag minns tillbaka på våra tvättdejter varje onsdag som inkluderade middag. Jag minns hur hon kom och hjälpte mig byta rum i lägenheten en söndagkväll. Hur allt som hade med fotboll och skador bara försvann när jag var med henne, för att fotboll aldrig intresserat henne. Så varför skulle jag beklaga mig hos henne? Det hade jag papi till ♥

 

Jag skulle vilja veta hur en sån tränare tänker. Jag skulle vilja ha ett samtal med honom, ställa frågor, ifrågasätta. Men jag skulle nog inte våga om chansen gavs. Det är fortfarande en sån himla öm punkt. Eftersom det bestal mig på det bästa jag visste fanns. Jag skyller bort mig, jag kan inte förlåta och jag kan inte glömma. Och det blir som en eld som pyr inom mig och som säger att jag aldrig någonsin ska bli en sån tränare, och att jag aldrig ska få en spelare att känna sig så som jag kände då. 

 

Erfarenheter gör en rikare, och det stämmer verkligen. Jag vet hur jag vill vara som tränare, nu vill jag bara få chansen!

 

Tentavecka.

 

Eller ja, har tenta om exakt en vecka idag. Så denna måndag innebär ledighet. Tror inte att jag och Crille har börjar tentaplugga redan en vecka innan en endaste gång.

 

Så denna morgon har jag spenderat i sängen letandes efter ett par bra vinterkängor. Mina oldies har gått sönder (behövde egentligen köpa nya redan förra året men sket i det) men jag vill absolut inte byta.... Önskar att den modellen fanns kvar. Hittar inga snygga overheadtaken. Hittar bara snygga som inte är varmfodrade, och det har jag alldeles för många av redan (tycker Crille). 

 

Igår spelade jag förövrigt säsongens sista match med div3, som slutade med vinst! Vi spelade riktigt bra och vann alltså, mot tabelltvåan! Som vi förlorade med 7-0 mot sist! Jag var dock inte med den matchen vilket kanske förklarar en del, höhöhöhö. Skämt åsido, vi avslutar denhär säsongen på ett ruggigt bra sätt efter att ha legat kring nedflyttningsstrecket efter halva höstsäsongen. Men vi klarar oss kvar med bravur och tur är väl det!

 

Förra helgen gjorde jag startdebut i div1 också förresten! Spelade alltså 90 minuter för första gången och gjorde dessutom mål! Kvitterade till 1-1 och matchen slutade med en 4-1 vinst. Kändes bra i självförtroendet sen kan jag meddela. 

 

Div1 har två matcher kvar på säsongen så vi får se om det blir mer speltid där i år eller inte. Först måste jag fixa till min rygg som börjat krångla på slutet. Vilket kanske inte är så konstigt med 4 träningar/vecka + två matcher. Blir svårt att hinna med med styrketräningen då och min rygg säger ifrån direkt. Men snart är det dags för försäsong och då ska min rygg bli starkare än någonsin! Ihop med resten av min kropp såklart.

 

Nu ska jag spela The Sims. Bye!

Jag fick aldrig själv uppleva vm -94, vilket jag oförklarligt deppar över. Men jag fick uppleva Brasiliens kollaps i vm -14. 

 

Och vad jag känner för dom. Mitt hjärta tyckte att dom var värda att gå till final, men dom var inte ens nära. En kollaps som inte kan förklaras. Jag vet hur det är att förlora en match stort, utan att kunna förklara varför. Vår inledning på säsongen med msk2 var skit. Förluster med 6-0, 6-1.... Efter premiären hemma, som då slutade 1-6, frågade min tränare mig vad jag trodde var anledningen till att vi inte kunde hålla ihop försvarsspelet. Särskilt mot slutet av matchen. Just där och då kunde jag inte svara. Uppgiven och less efter förlusten såklart, men ibland så sker det saker som inte kan förklaras. Ingenting gick vår väg. Vi spelade inte så som vi skulle, så som vi hade gjort på träningsmatcherna, vi tog fel beslut i helt fel lägen. Men vad berodde det på? Ingen aning. Nerver? Press? Dålig fokus? Kanske en blandning av allt. Men fotboll är en idrott. Som utövas av människor. Som är mänskliga. 

 

Jag tycker faktiskt inte att det är så konstigt att en värdnation av tidernas dyraste vm, som har 200 miljoner människors press och förväntningar på sig, kollapsar i en semifinal där drömmar står på spel. 

 

Det får inte hända. 

Men det gör det ändå.

 

Och det är helt sjukt svårt att räta på ryggen, knyta näven i fickan och "vinna nästa duell" när man släppt in 3 mål på 6 minuter och ligger under med 0-4. Även om man är proffs och rutinerad. Hjärnan fungerar inte alltid så som man vill att den ska......

Tanken var att det här inlägget skulle handla om vilken fantastiskt rolig helg jag haft.

 

Men istället blir det en helt annan inriktning.

 

En man har dött. En man som är i min pappas ålder. Som själv hade fyra barn och fru. Som gick på en fotbollsmatch för att han älskar fotboll och hejar på ett lag i allsvenskan. En helt vanlig supporter som hamnade på helt fel ställe vid helt fel tillfälle.

 

Jag blir som stum. Dels för att det var en supporter av samma lag som jag. Dels för att jag själv siktar på att kunna gå på en del matcher när det här laget spelar. Dels för att jag har noll förståelse och insikt i huliganism och den sortens supporterkultur. Varför kan inte allvenska matcher vara samma fest som landslagsmatcher? Varför vill man slå ner folk som inte hejar på samma lag som en själv? Man kanske är överrens om alla andra frågor i livet, men det får man aldrig reda på, eftersom personerna dömer utefter färg och märke på tröjan.

 

Det är så sjukt. Tänk om den här mannen faktiskt haft med sig sina barn. Tänk på alla barn som kan ha blivit vittne till det här. Tänk alla barn som blev rädda inne på Olympia när Djurgårdsfansen tog sig "in" på planen (även om jag tycker att det var helt rätt att få matchen avbruten, även om de inte behövt ta till våld). Barn som tycker om att se på fotboll, som växt upp med att fotboll är roligt och en fest. Som kanske aldrig mer vill gå på en fotbollsmatch.

 

Det är så tragiskt alltihop. En person blev ihjälslagen på grund av märket på sin halsduk och tröja. Något måste göras.

 

#deträckernu #aldrigensam #djurgårdsfamiljen

 

Mitt i all ångest inför framtiden (vilket kanske på ett sätt är en bra grej? Jag har en tanke kring att ångest/oro visar att man bryr sig och inte är en rycka-på-axlarna-person) kan jag även inse att jag är nöjd med hur tillvaron är just nu.

 

Att få besked om att man har komponerat ett bra träningsprogram, det är något som fyller mitt hjärta med sån värme och stolthet. Jag har satt ihop 4 olika träningsprogram till 4 olika personer sen jag började läsa idrottsmedicin. 4 personer med helt olika mål med sin träning. Jag älskar att göra det. Förut tänkte jag mycket att jag ville göra skillnad i världen, förändra någonting. Idag insåg jag att jag faktiskt gjort/gör det redan. Jag har förändrat en persons kroppskomposition med ett träningsprogram, som ville gå upp i muskelmassa. Jag är nu inne på att förändra en persons kroppskomposition som vill gå ner i fettmassa. Det är också förändringar. Jag kan gärna arbeta med det här, och det behöver inte alls vara personer som vill bli bäst i världen som jag ska göra kost- och träningsprogram åt, utan lika gärna personer som vill förändra sin livsstil. Tyvärr har jag ännu inte gjort ett kost- och träningsprogram till någon som jag kan följa med på gymmet, motivera och se utvecklingen hos, men det innebär bara att jag har saker kvar att se fram emot! En hel del av min vakna tid går åt till att bli irriterad över folk med skev uppfattning om både sin kropp, träning, kost och livsstil. Det är något jag brinner för och det har jag skrivit ganska många gånger tidigare.

 

Samtidigt som jag är nöjd över mig själv som coach, är jag även nöjd med mig själv som fotbollsspelare. Jag känner mig bättre, säkrare, starkare och gladare på fotbollsplan än vad jag gjort på länge. Det är otrooooligt skönt att ha hittat tillbaka till det som jag faktiskt identifierade mig själv som mest med när jag växte upp. Jag var fotbollsspelaren Malin under hela min uppväxt. Fram tills andra året på gymnasiet. Jag har tusentals gånger tänkt på hur livet och fotbollskarriären sett ut om jag aldrig kommit in på Riksfotbollsgymnasiet i Sundsvall. Att jag ens kom in var som en chock för mig och naiv som jag var trodde jag att alla skulle passa in där. Och med alla så menar jag alla spelartyper, inte alla personligheter. Jag har ju tidigare skrivit om hur jag var som person på gymnasiet och att jag är irriterad på mig själv över det.... Men som spelartyp har jag aldrig varit den med bländande teknik, ett vasst skott osv, utan jag har varit den med speluppfattning och vilja. Jag har varit den som löpt mest, kämpat mest, inte den som fintat bort flest motståndare. Jag var den som var jobbig att möta i försvaret, inte i anfallet. I Sundsvall funkade den spelstilen under första året. Då nötte vi bara teknik. Andra året blev det mer komplicerat, och den där hälseneinflammationen gjorde det inte lättare för mig. Att komma tillbaka från den skadan och jämföra sig med dom som i hela sitt liv varit den spelaren som är jobbig att möta i anfallet, satte små griller i huvudet på mig. Som bara växte och växte. Tillslut blev det en utmaning att ens ta emot och slå iväg en passning. Ingenting som hade med fotboll att göra var roligt längre. INGET. Så jag slutade. Punkt. Det var inte svårare än så. Jag kan bli fruktansvärt irriterad på mig själv. Varför knöt jag inte handen i fickan och gav mig fan på att jag skulle vinna över dom som började tvivla? Förmodligen för att den som tvivlade mest var jag. Varför tackade jag ja till den platsen i Sundsvall? Varför flyttade jag inte till Mora, utvecklades som den kämparen jag var på planen, och fortsatte spela även efter att jag sprungit ut på en trapp med den där vita mössan på huvudet? För det är klart att det finns spelare idag som har samma spelstil som mig, även om fotbollen blir allt mer teknisk.

 

Men nu spelar jag igen. Och jag är nöjd. Och glad.

Minuter kvar av vm play offen. Sånna här matcher med sån här stämning får mig att vilja bli tränare ännu mer. Drömmen om landslagsspel har jag väl släppt. Börjar bli försent för det va. 

 

Tråkigt dock att Sverige inte får spela vm nästa år. Men alla visste att chansen var liten, och när det blev som det blev idag, då Sverige måste satsa allt framåt, ja då öppnas luckor bakåt. Det gör det i alla lag. Spelar då Ronaldo i motståndarlaget så straffas luckorna. Inget konstigt med det. Och matchen i matchen, Ibrahimovic mot Ronaldo... Skulle inte påstå att den är riktigt rättvis. Ronaldo har fler spelare runt sig som kan hjälpa honom. Alla spelare i Portugals landslag är farliga, i skrivande stund har Sverige nästan bara Zlatan. Stackarn. Fotboll är ju en lagsport liksom. Kan bli less på media ibland som hela tiden ska sätta hela Sveriges hopp till en enda spelare. Han är i särklass landets bästa spelare, men han kan inte göra allting själv. 

 

Tråkigt är också att när Sverige bytte förbundskapten så var alla så lyckliga över att Sverige äntligen skulle börja spela offensiv fotboll. Dom två ordinarie mittbackarna försvinner och vad händer? Sverige läcker som ett såll. Försvarsspelet har ju varit sämre dom senaste åren än vad jag kan minnas. Och jag minns väl Söderberg som första förbundskapten tror jag.

 

Nä, vi måste fostra lite fler forwards av världsklass, och tydliggöra försvarsspelet. Ett lite ovant öga måste jag väl säga att jag har, men det har sett lite osäkert och förvirrat ut under kvalet. Och om något ska vara 100%igt så är det ju försvarsspelet.

 

Om SvFF känner att dom behöver hjälp på något vis (kanske är det dags att byta förbundskapten igen??) så finns jag till hands. Jag har några tankar på g redan!

Det är dagar som denna som jag får hemlängtan. Sån där jobbig hemlängtan där man känner att något fattas en.

 

Dels för att det är farsdag och jag inte kan vara med och fira min älskade pappa. Och hans pappa, som var med och formade min pappa till att bli världens bästa. Och min mammas pappa, som bidrog till att hon blev så bra som hon blev. Jag har mycket att tacka dom för!

 

Men också för att jag idag har spelat två futsalmatcher. Dom första på... kan det vara 4 år? (shit jag börjar bli gammal!) Min pappa ska sitta där på läktarn och granska alla mina steg, för att i bilen hem kunna ge mig världens bästa konstruktiva kritik. "Istället för att göra si, gör så istället, så kan du i nästa steg göra såhär". Har man växt upp med sånt blir man beroende alltså.... Min pappa är starkt bidragande till hur jag är som fotbollsspelare! 

 

Det gick hyffsat ändå, en vinst och en förlust. Imorgon ska jag få min rörlighet bedömd av mina klasskompisar och sen är det dags för fotbollsträning igen. Livet rullar på och jag gillart! 

 

Pusssssss

Igår mina vänner spelade jag match! Fotbollsmatch! Med mitt lya lag som jag blev klar för förra veckan. Och vet ni? Jag spelade i 90 minuter!!! Eller okej, typ 89 då jag fick kliva av planen och få instruktioner innan jag skulle byta position. Men det var ändå typ 2 år sen jag spelade en hel match! Och vet ni? Jag hade en målchans! I princip ett friläge! Men det blev inget mål..... Annars så gick det väl helt okej tycker jag. Ovant, otränad (konditionsmässigt i alla fall, känner mig stark i närkamperna), otajmad. Men ändå bra liksom. Det var svårspelat, seriesegrarna på bortaplan, naturgräs som typ ingen i mitt lag är van vid, blött naturgräs dessutom. Och ovant spelsystem (spelar 4-1-4-1 och jag har senast jag spelade spelat 4-2-3-1). Ensamt som balansspelare kan jag tycka, men kommer man bara in i det så!

 

Vi förlorade tyvärr med 5-0, men vissa mål var sånna skitmål. Offside och sånt som en ensam domare oftast missar.....

 

Men annars är jag tillfreds med livet. Hemresa är bokad i oktober för lite älgjakt (kan vara 3 år sen sist?!? Eller kanske 2?) Och sen ser det ut som att det blir en tripp till huvudstaden för att hänga med bästis och se LasseW igen i slutet på november. Mycket bra grejer! Annars så står väl plugg på schemat och massagekursen börjar om två veckor. Sen kan jag massera!

 

Pusssssssss

Hallååå där!

 

Jahappelihapp. Hatar dethär med att inleda ett inlägg allstå..... Sitter och dricker lite saftsoppa + mjölk (ska tydligen vara en riktigt bra återhömtningsdryck) efter dagens träning och är lite deppig. Jag hade hoppats på att min övergång skulle vara klar denhär veckan så jag blir licenserad för mariehems sk och kan spela match i helgen. Men icket! Blir väl kanske klart nästa vecka så jag får släpa iväg mig på bortamatch mot serieledarna isseriens absolut sista match.... Jaja. Det blir nog bra.

 

Ruggigt taggad på vintern som kommer iallafall! Försäsongsträning är ju underbart! Ska även få hjälpa till med den i vinter, kanske göra några individuella träningsprogram, hålla teori+praktiska lektioner i styrketräning osv osv. Sjukt kul! Men sen kommer ju futsalen också, nästan det roligaste som finns när det gäller fotboll ju! 

 

Kan säga dock att det känns i mina ben att jag tränat fotboll fyra dagar i rad nu. Var ju ett par år sen det hände sist haha. Men kan ändå inte låta bli att tänka vad jag ska träna på lördag när det inte blir någon match för mig på söndag. Kondition eller styrka? Hmmmm.....

 

Men nu ska jag väl sovelisova och ladda inför en heldag i skolan imorgon, föreläsning + laboration!

 

Tjolahopp!

säger som alla andra: imorgon blir det officielt höst.

 

det tänkte jag "fira" med att träffa alla underbara umeå-tjejer ikväll och dricka vin!

 

annars då? JAG HAR BÖRJAT SPELA FOTBOLL IGEN!!!! det är faktiskt sant. jag gjorde min första träning i torsdags, på måndag är det dags igen. gick bättre än förväntat. rätt adress på i stort sett alla passningar, spelförståelsen har jag kvar, det som jag måste jobba mest på är såklart kondisen och tajmingen. men båda två kommer komma ju mer jag tränar såklart. längtar tills nästa träning hehe. ååååååh, det är helt underbart att vara tillbaka på gräset igen!

 

 

 

har tänkt en del på fotboll på sistone.

 

vi spelade futsal (inomhusfotboll) i fredags i IVP-spelen (som såklart min klass vann höhö) och jag avlade ju ett fint litet nyårslöfte om att jag skulle börja spela fotboll igen i år. det var ju aldrig riktigt tänkt att jag skulle sluta egentligen. jag flyttade till umeå och tänkte att jag skulle avvakta med fotbollen och komma in i allt runt skolan osv. en fin bortförklaring till uppehållet kanske. men jag hade ju tänkt börja igen. jag vill spela fotboll. tänker jag ena minuter och den andra fminuten okuserar min hjärna på allt dåligt som fotboll fört med sig till mitt liv.

 

att det fanns så mycket dåligt med fotboll hade jag inte en aning om innan jag började gymnasiet. då var det värsta som kunde hända att man hamnade i en formsvacka inför seriefinalen. men oj så mycket mer det finns. saker som jag aldrig skrivit här, inte ens när jag beklagade mig som mest här hehe. men egentligen så tycker jag ju att det är sjukt kul. och en gång i tiden så var jag ju faktiskt bra på det också. jag slipper ju verkligen pressen nu om jag skulle börja med ett nytt lag. ingen som vet någon om gymnasiet och vart jag spelat innan och så. men ändå, tjejer blir så elaka och egoistiska (förutom mot sina bff:s såklart) när dom spelar fotboll. sätter press istället för att ställa krav. och det är en jävla skillnad. klart man ska ha krav på sig som fotbollsspelare, det är ju en lagsport. men man ska inte känna press för det. då blir det prestationsångest. som jag tydligen är dålig på att hantera.

 

kommer aldrig glömma min första träning med div2 när jag gjorde comeback efter låååångskada. det gick helt galet bra och jag var så nöjd med min prestation. ett halvår med div3, där jag verkligen fick tillbaka självförtroendet och kunde hitta det roliga med fotboll igen, hade satt sina spår! jag minns hur jag log på bussen hem från träningen för att jag tyckte att fotboll var så sjukt roligt igen. men sen så.... det fanns spelare i det laget (som i alla lag förmodligen) som inte kunde hantera andras misstag. en bortslagen passning var det värsta som kunde hända. man var så fruktansvärt dålig om man slog bort en passning och det fick man höra också, spelar ingen roll om det var en passning som skulle slås tillbaka till målvakten eller en passning som skulle skära igenom försvaret, man var usel vilket fall. men självklart fick personerna själv slå bort världens enklaste passningar, det var helt okej. likaså passingar som slogs bort av dom "populära" i laget, eller "bästa kompisen". då sa man inget heller. hatar sånt beteende så mycket så jag vet inte vart jag ska ta vägen. varför inte bara hålla käften eller säga nåt peppande istället? det är inte direkt så att man är helt omedveten om vad man gjort för dåligt om man missar en hemåtpass. det får såklart inte hända, men det gör det ändå eftersom alla är mänskliga. att varje gång höra när man gjort nåt dåligt (som man såklart visste flera sekunder innan personen sa nånting om det, över 10 år inom sporten ger kunskap, tro mig) och om man gjorde nåt bra, ja då lät personen nästan förvånad, typ "bra malin! herregud kan du faktiskt spela fotboll????" sen sjönk ju självförtroendet ganska fort. mår illa bara jag tänker på att jag faktiskt lät personer påverka mig så mycket.

 

tränare som favoriserar ska vi inte ens ta upp för då blir inlägget dubbelt så långt. men stöd kan man fan ge till alla, spelar ingen roll hur bra dom är. att man ger dom där slutliga tipsen till sina favoriter kan jag väl kanske tåla (knappt), men när vissa personer får hjälp i en kvart och andra får en tittning i en minut och en kommentar som typ: "jobba på tjejer" då har det gått fel nånstans.

 

jaja, det finns som sagt mycket som fört dåligt med sig till mitt fotbollsliv. och då är det främst personer. personer som trycker ner en och sen inte ens kollar tillräckligt länge för att se när man kommer tillbaka igen. att vara långtidsskadad är inte roligt. det är svårt. svårt att motiveras till att rehabträna, svårt att motiveras till att ens försöka spela fotboll igen och svårt att motiveras till att hitta något positivt i det som hänt. om det då hela tiden finns personer som försvårar det hela, som egentligen ska finnas där som ett stöd och bollplank vid frågor och problem, men som bara sätter press på en att komma tillbaka till ursprungsformen, då blir det ju såklart ännu svårare. och när man tilslut kommer tillbaka till ursprungsformen, ja då är dom inte ens lite intresserade längre, "för dig har man ju inte sett spela fotboll på länge så du är förmodligen skitdålig så då kan jag lägga tiden på andra spelare istället".

 

så kändes det iallafall för min del.