malin

yoyoyo!

 

ligger i sängen i umeå. en vecka i stråtjära bara ruuuusade förbi. hann ändå med det allra viktigaste, mys med familjen, bästishäng, träffa farmor och farfar och träffa mormor och morfar. ätit god mat och druckit alkohol och ätit en massa godis. en ganska så vanlig, men ack så bra, påsk måste jag säga.

 

imorgon ska det pluggas helt fruktansvärt mycket inför tentan på tisdag. sen börjar styrketräningskursen på onsdag. måste bara nämna att jag tycker att det ska bli galet intressant!

 

måste även nämna att jag längtar efter crillson så jag håller på att dö. om en och en halv timme ungefär kommer han hit också. inte sett honom sen i måndags. inte pussat på honom sen i måndags. inte snuffsat hans lukt sen i måndags. 17 månader har vi varit tillsammans och jag blir galen av en vecka ifrån honom. det e änna bra va??

 

glad är han också, för att mamma och pappa skickade med en massa älgkött upp. stackars söderlänningar som inte får äta älgkött minst en gång i veckan under uppväxten. jag ska då se till så mina barn får göra det, oberoende på vart jag bosätter mig!

 

men så var det ju det där med mami och papi också. den här veckan var den första på treeeeee hela månader som jag umgicks med dom. två månader kvar i skolan på ett ungefär. frågan är ju om det kommer ta två månader innan jag träffar dom igen.... älskade mami och papi ♥

 

sen är det ju helt galet när jag tänker på det, att jag hittat mig en k(r)ille som jag kan vara lika som jag är med min familj. så mycket tok som händer innanför dörren på villavägen 10 är nog egentligen inte hälsosamt, och att det händer exakt lika mycket tok innanför dorren på tvistevägen 11a är så sjukt bra så jag vet inte!

 

men nu blev detta ett väldigt osammanhängande inlägg, så jag ska sluta nu.

 

pusssssss

 

och så var det söndag igen. tiden rusar iväg alldeles för fort osv.

 

vad ska jag skriva världens längsta inlägg om denhär gången då?
hade någon liten tanke om att kanske skriva om sockerskräcken som hägrar i sverige just nu. dör lite när jag ser folk som totalt ratar frukt. för att det innehåller socker! man bah ja fruktsocker ja? socker som socker säger dom då och då dör jag lite inombords. läste nånstans, minns inte riktigt vart nånstans nu, en person som rekommenderade ett glas c-vitaminbrus istället för apelsinjuice. då tänkte jag inte så mycket på det, men nu vet jag att sånna c-vitaminbrusgrejer inte alls är bra. eller ja, man kan ju ta en nångång ibland, om man vill bota förkylning eller nåt annat skoj, men man ska absolut inte ta flera per dag eller flera dagar i rad. man kan inte riktigt överdosera c-vitamin så det blir skadligt, men för mycket c-vitamin bildar fria radikaler i kroppen. på svenska blir det att antioxidanterna i c-vitaminet verkar åt fel håll. alltså att man inte blir friskare utan snarare tvärt om.

 

en sån brustablett innehåller 1000 mg c-vitamin. vår rekommenderade dos är betyyyyydligt lägre än så. runt 75 mg för att vara exakt. det är alltså liiite skillnad. men ja, då vet ni det också.

 

annars så kan jag ju gladeligen berätta att jag och min kära sambo har planerat lite inför framtiden. och med framtiden menar jag första delen av sommaren. längre än så sträcker sig inte planeraren inom crillson. det är snarare rekord för hans del. blir ju lite kaos i mig, planeraren 2.0. jag vill helst fylla min kalender året ut med inplanerade grejer. vill helst planera livet efter universitetet redan nu. vart man ska bo, eller om man ska resa, eller om man ska fortsätta läsa nåt annat. men nej, det går inte. eller jag kan ju planera för min egen del men det blir ju inte riktigt rätt. slutpladdrat, det jag skulle komma fram till är att vi faktiskt har många olika planer. först och främst edinbough såklart. resor dit och hem och sånt, det är planerat (!). midsommar är planerat! eller iallafall i vilken del av landet vi ska hålla till. sen ska vi ju till danmark på 75årskalas också. och där är också aktiviteter inplanerade. eller crillson har önskemål. som då förmodligen kommer slå in eftersom han verkar ha sån effekt på folk i sin närhet. hundblicken. men i göteborg ska vi också hinna med saker. liseberg, naturhistoriska museet (jag ville toll riksmuseet i stockholm men icke), minigolf (kan ju även spelas kring mina hemtrakter tror jag, men ändå) och sen har han lovat mig en middag på avenyn, för att jag aldrig ätit där innan. romantiskt va? nästa steg är ju typ att han tatuerar in mitt namn.

 

ska väl kanske inte överdriva, det är jag som sett till så detta blivit planerat. men ändå. det är stort för att vara christoffer fredriksson ska ni veta. längtar förövrigt till sommaren så jag håller på att dö.

 

just ja, vill ni veta en enormt irriterande sak?!?!? jag internetshoppade lite i början på veckan och dom levererades i fredags. lägenheten agerade provrum och allt såg jättebra ut. när jag ska ta av mig blusen jag köpt, så behöver jag knappt nudda översta knappen förns den agerar katapult. letade ihjäl mig efter lillknappen och fann den tillslut som tur var. men min fråga blir då: var det mitt fel eller klädmärkets? (nämner inga namn). jag har ju min åsikt såklart. tur att mamma var här i höstas och försedde mig med nödgrejer i en lunchlåda så jag kunde sy i den igen på engång. men irriterad blir man ju. jag syr ju inte allt för ofta heller (hade ju träslöjd hela högstadiet) så hur knappen sitter nu vet jag inte. blusen hänger så fint i garderoben nu så.

 

men nej, nu har jag solen i ögonen så ser knappt om det jag skriver blir rätt, vi hörs när vi hörs!

 

 

har tänkt en del på fotboll på sistone.

 

vi spelade futsal (inomhusfotboll) i fredags i IVP-spelen (som såklart min klass vann höhö) och jag avlade ju ett fint litet nyårslöfte om att jag skulle börja spela fotboll igen i år. det var ju aldrig riktigt tänkt att jag skulle sluta egentligen. jag flyttade till umeå och tänkte att jag skulle avvakta med fotbollen och komma in i allt runt skolan osv. en fin bortförklaring till uppehållet kanske. men jag hade ju tänkt börja igen. jag vill spela fotboll. tänker jag ena minuter och den andra fminuten okuserar min hjärna på allt dåligt som fotboll fört med sig till mitt liv.

 

att det fanns så mycket dåligt med fotboll hade jag inte en aning om innan jag började gymnasiet. då var det värsta som kunde hända att man hamnade i en formsvacka inför seriefinalen. men oj så mycket mer det finns. saker som jag aldrig skrivit här, inte ens när jag beklagade mig som mest här hehe. men egentligen så tycker jag ju att det är sjukt kul. och en gång i tiden så var jag ju faktiskt bra på det också. jag slipper ju verkligen pressen nu om jag skulle börja med ett nytt lag. ingen som vet någon om gymnasiet och vart jag spelat innan och så. men ändå, tjejer blir så elaka och egoistiska (förutom mot sina bff:s såklart) när dom spelar fotboll. sätter press istället för att ställa krav. och det är en jävla skillnad. klart man ska ha krav på sig som fotbollsspelare, det är ju en lagsport. men man ska inte känna press för det. då blir det prestationsångest. som jag tydligen är dålig på att hantera.

 

kommer aldrig glömma min första träning med div2 när jag gjorde comeback efter låååångskada. det gick helt galet bra och jag var så nöjd med min prestation. ett halvår med div3, där jag verkligen fick tillbaka självförtroendet och kunde hitta det roliga med fotboll igen, hade satt sina spår! jag minns hur jag log på bussen hem från träningen för att jag tyckte att fotboll var så sjukt roligt igen. men sen så.... det fanns spelare i det laget (som i alla lag förmodligen) som inte kunde hantera andras misstag. en bortslagen passning var det värsta som kunde hända. man var så fruktansvärt dålig om man slog bort en passning och det fick man höra också, spelar ingen roll om det var en passning som skulle slås tillbaka till målvakten eller en passning som skulle skära igenom försvaret, man var usel vilket fall. men självklart fick personerna själv slå bort världens enklaste passningar, det var helt okej. likaså passingar som slogs bort av dom "populära" i laget, eller "bästa kompisen". då sa man inget heller. hatar sånt beteende så mycket så jag vet inte vart jag ska ta vägen. varför inte bara hålla käften eller säga nåt peppande istället? det är inte direkt så att man är helt omedveten om vad man gjort för dåligt om man missar en hemåtpass. det får såklart inte hända, men det gör det ändå eftersom alla är mänskliga. att varje gång höra när man gjort nåt dåligt (som man såklart visste flera sekunder innan personen sa nånting om det, över 10 år inom sporten ger kunskap, tro mig) och om man gjorde nåt bra, ja då lät personen nästan förvånad, typ "bra malin! herregud kan du faktiskt spela fotboll????" sen sjönk ju självförtroendet ganska fort. mår illa bara jag tänker på att jag faktiskt lät personer påverka mig så mycket.

 

tränare som favoriserar ska vi inte ens ta upp för då blir inlägget dubbelt så långt. men stöd kan man fan ge till alla, spelar ingen roll hur bra dom är. att man ger dom där slutliga tipsen till sina favoriter kan jag väl kanske tåla (knappt), men när vissa personer får hjälp i en kvart och andra får en tittning i en minut och en kommentar som typ: "jobba på tjejer" då har det gått fel nånstans.

 

jaja, det finns som sagt mycket som fört dåligt med sig till mitt fotbollsliv. och då är det främst personer. personer som trycker ner en och sen inte ens kollar tillräckligt länge för att se när man kommer tillbaka igen. att vara långtidsskadad är inte roligt. det är svårt. svårt att motiveras till att rehabträna, svårt att motiveras till att ens försöka spela fotboll igen och svårt att motiveras till att hitta något positivt i det som hänt. om det då hela tiden finns personer som försvårar det hela, som egentligen ska finnas där som ett stöd och bollplank vid frågor och problem, men som bara sätter press på en att komma tillbaka till ursprungsformen, då blir det ju såklart ännu svårare. och när man tilslut kommer tillbaka till ursprungsformen, ja då är dom inte ens lite intresserade längre, "för dig har man ju inte sett spela fotboll på länge så du är förmodligen skitdålig så då kan jag lägga tiden på andra spelare istället".

 

så kändes det iallafall för min del.

 

 

 

Man bah herreguuuuuud är det redan mars????

 

Aja, kommer ju närmare sommaren osv.

 

Förra inlägget var ju lite spännande. Känner mig lite lugnare för tillfället än vad jag gjorde då. Kan ha att göra med att jag verkligen känner att jag hittat hem nu. Och då menar jag med skolan. Och för att inte vara otydlig så menar jag inte att jag varit osäker innan, utan man har ju bara gått och väntat på den här 4e terminen då idrottsmedicin sätter igång. Och som det har satt igång! Vi har de senaste fem veckorna läst livsmedelskemi och metabolism vilket var sådär. Svårt som satan och mycket nytt att lära sig, men väldigt intressant. Tentan skrevs förra måndagen så inget resultat än. Hoppas på det bästa! Förra tisdagen började nästa kurs, näringslära. Och OOOOM jag gillar det?!?! Ååååh, blir helt lyrisk när jag tänker på det nästan. Jag är ju en matglad människa, älskar att äta. Älskar mest av allt det sociala som mat medför, men jaja. Det var inte det jag skulle babla om.

 

Jag känner att det här med kost och näring osv är något som jag gärna vill jobba med. Och då vill jag allra helst jobba med aktiva. Alltså inte folk som vill gå ner i vikt av hälsoskäl och så. Det för Hälsopromotion-gänget ta hand om. Utan kost för att maximera sin träning och prestation! Därför har jag redan börjat kolla på fortsättningskurser när jag fått min examen hehe. Ännu mer tid i skolbänken, wihooo!

 

En annan sak som är fruuuuktansvärt intressant med båda dom här kurserna ovan är ratandet av LCHF. Denna diet är alltså inte bra. Verkligen inte. Jag ser folk överallt på Facebook och Instagram och grejer som äter det och vill bara säga åt dom att sluuuuuuta! Det finns en anledning till att de nordiska näringsrekommendationerna säger att man ska äta 55% kolhydrater om dagen. Hjärnan behöver kolhydrater, musklerna behöver kolhydrater. Tränar man tillexempel hårt (styrketräning osv) så kan man inte använda fett som energikälla utan man behöver kolhydrater. Äter man då inga kolhydrater så orkar man inte träna. Punkt. Vill man gå ner i vikt så kan man ju såklart skära ner på kolhydraterna. Men att ersätta dom med fett är ingen bra idé. Inte att ersätta dom med proteiner heller. Mycket fett kan leda till höga kolesterolhalter och hjärt-kärlsjukdomar. Särskilt mättat fett som LGHFare verkar älska. Grädde och bacon och grejer. Nä dom ska vi undvika hörrni! Överskottet av proteiner går bara rakt igenom oss. Snacka om slöseri med pengar liksom... Självklart kan vi bygga upp kolhydrater i kroppen av fett och proteiner, så kallad glukoneogenes för er som känner för att läsa vidare om det, men detta sker på bekostnad av annat. Bland annat kostar det enormt mycket energi för kroppen att bygga egna kolhydrater. Så det bästa är att äta kolhydrater. Vill man tappa vikt, så ät fullkornslivsmedel, passa er för mättat fett, skär ner lite på kolhydraterna, ersätt dom med en redig sallad istället. Och självklart, småät inte. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag. Och alternativt ett mellanmål till. Jättepraktiskt att käka en fullkornsmacka med tillbehör till ett mellanmål och en banan det andra. Och en ordentlig frukost allra helst!

 

Oj, vad långt det blev nu. Och känner mig inte ens klar än hehe. Men tanken var väl inte att ge en massa hälsotips, det är väl inte det jag har bloggen till riktigt. Men kanske skulle jag satsa på det, bland alla dessa LCHFbloggar... Avslutar med att säga, återigen: Jag har hittat mitt kall i livet, OCH ÄT KOLHYDRATER GOTT FOLK! Det handlar om kvalitet, inte kvantitet!

 

Puss på er!♥