malin

Okej, nu är det dags för en avreagering!

 

Vad är det som gör att personer som tränat länge, eller typ tävlat inom fitness/bodybuilding what so ever, ger sig själva friheten att göra kost- och träningsprogram åt andra individer? Det finns INGEN annan yrkeskategori eller branch där man anlitar folk helt utan utbildning utan endast på tidigare EGNA ERFARENHETER. 

 

Det ligger kemi bakom näringslära och vad våra näringsämnen har för funktion i kroppen. Varför äter vi kolhydrater? Det är ingen slump att det rekommenderas att vara den stösta delen av vår kost, det är fysiologin som avgör det. Vad händer vid ett överskott av protein? Ett undskott av fett? Ska man äta ofta och lite eller sällan och mycket? 

 

Hur ett träningsprogram läggs upp är baserat på metabolism och fysiologi. Vill du få större muskler, starkare muskler eller uthålligare muskler? Ja då gör vi 3 olika träningsprogram. Hur periodiserar man träningen för att kunna få ut så mycket som möjligt av den? Det avgörs av om du förbränner fett eller kolhydrater, och alltså vilken intensitet du tränar på. 

 

Hur mycket energi gör du av med på en dag? Vill du gå upp eller ner i vikt? Energi-överskott eller -underskott? Hur tränar du? Det finns så mycket mer att ta i beaktning när man gör ett kost- och/eller träningsschema än bara det som man vet fungerade för en själv. "Jag tränade såhär och åt såhär, gör det du också!". Skulle du göra likadant om det gällde en tatuering, frisör eller massör? "Prova denhär tatueringen/frisyren/massagen, den passade mig perfekt!" Kost- och träningscheman görs olika för olika individer, allt passar inte alla. Vissa är high-responders på träning, där proteinsyntesen går på högvarv och man märker resultat efter ett par veckor, medan andra får kämpa på definitivt hårdare. SÄRSKILT PÅ SAMMA KOST- OCH TRÄNINGSSCHEMA! 

 

Dessutom finns det noll logik i att bulka och deffa, om du inte är en person som på extremt kort tid ska bygga extremt mycket muskler och sen få varenda liten fiber att synas på lika kort tid igen. Som vanlig svensson, som vill träna för hälsans skull (och självklart utseendet, alla gör det men ingen vill erkänna det), finns det ingen anledning att gå på extremt överskott och underskott. Det pajar din metabolism och du kommer sen få kämpa hårdare och hårdare för varje period du genomgår. 

 

Sen ska vi ju inte tala om det faktum att träning mer och mer börjar ges som recept på en sjukdom istället för piller. Hade du gått till någon utan utbildning då? Nej, antagligen inte. Varför göra det vid annan träning då? Vad är skillnaden? Hade du gått till en outbildad läkare för att få pillret?

 

Men visst, ta gärna på ditt ansvar att ge någon allvarliga lever- och njurproblem på grund av ett extremt överskott av urea (googla) och att någon blir övertränad. Så kan dom få ångra för resten av sitt liv att dom inte betalade någon hundralapp mer och gick till någon med utbildning! (mig)

En sak som jag tänkt på en del på slutet är detta fenomen som kallas fitness.

 

Jag förstår inte hur en sån radikal livsstil har kunnat blivit så populär. 

 

En sak som sticker mig extra mycket i ögonen är att en stor del av alla som går ner i vikt, bantar, tränar, osv osv, dom har som mål att tävla i bodyfitness, bikinifitness osv. Hashtagen JagTogBeslutet, deras instagramsida och facebooksida, är full av bilder på folk som tog beslutet att gå ner i vikt, och nu-bilderna är på en genomsvarvad tight fitnesskropp. Det räcker liksom inte med att gå ner till en kroppsfettprocent som är "normal" (kring 20-30 för tjejer och kring 15 för killar), utan här ska vi ner till 10 och hålla på och dieta och bulka fram och tillbaka. Och muskler ska man ha, såklart. Synliga som tusan. Gärna 10-pack på killar och thigh-gap på tjejer. Självklart är det JÄTTEBRA att dessa personer har gått ner i vikt. Det finns hälsoproblematik kring övervikt som så många rycker på axlarna åt ("det händer inte mig", "jag skadar ingen annan" osv osv), men man måste väl inte alltid göra det så radikalt?

 

Ännu värre är det för mig när någon människa med föredetta ätstörning lägger upp en bild på hur dom blivit friska och numera tävlar inom fitness. Jag ställer mig starkt frågande till om dom verkligen är friska. Jag tror mer att fitnessvärlden är en sorts täckmantel för att fortfarande få räkna kalorier och "dieta". För det är ju exakt så man gör, både inom fitnessvärlden och ätstörningsvärlden. Jag ser ENORMT många likheter mellan dessa världar (såklart skillnader också), och det känns inte riktigt bra i lillhjärtat. 

 

En anledning till att fler och fler börjar tävla inom fitness tror jag absolut beror på den ökade utseendefixeringen. Man vill få bekräftelse på att man är snygg, tight och vältränad. Det räcker inte med att stå hemma, halvnaken framför spegeln och inse själv att man är jävligt snygg, utan andra måste säga det också. (Frågan är väl om vissa av dessa personer ens kan inse själva att de är "snygga"). Att lägga upp lättklädda bilder på olika sociala medier är ju såklart vardagsmat. Det hör till och det ska man göra. 

 

Kan det kanske vara så att när man bestämmer sig för att gå ner i vikt, och sätter en målvikt, så är man lite orolig för att man inte ska kunna hålla denna målvikt, och därför tar man till dessa olika fitnessknep för att fortfarande få ha kontrollen? För det där kontrollbehovet tror jag ligger djupt grundat hos dessa personer. Det är ett genomgående mönster hos ätstörda personer, att dom "iallafall ville ha kontrollen över maten". Och som tävlande/aktiv inom fitnessvärlden måste man verkligen ha kontroll över kostintag och energiutgifter. 

 

 

Såklart kan mycket av detta vara fördomar från min sida. Jag har bara betraktat fitnessmänniskor utifrån, jag känner ingen som genomgår en bulk och tävlingsdiet. Men genom att observera ser man ganska mycket, om än väldigt subjektivt. Såklart är dessa fitnesspersoner enormt duktiga. Dom lägger ner tid och energi på saker som jag inte ens kollar två gånger på, och dom har en mental styrka som är beundransvärd. 

 

Vad denna mentala styrka eller vad drivet kommer ifrån, det är nog väldigt olika från person till person. Men det känns lite som en löpande eld som sprider sig snabbare och snabbare. Man ser ju ganska fort hur många followers en fitnessperson har, och hur många likes dom får, och hur många uppmuntrande kommentarer det står under den där bilden. Känner man då att "satan, lite bekräftelse vore nice", så är det kanske lätt att lockas in i denna värld av nakenbilder, kosttillskott och dietande...

Okej, ska vi snacka lite jobb nu såhär en fredagkväll innan Let's dance börjar?

 

I veckan som varit har vi haft temat "Äldre, fysisk aktivitet & hälsa" vilket inte är ett främmande ämne för oss utan något som i stort sett berörs på varje kurs känns det som. Och varje gång vi pratar om det blir jag arg.

 

Varför skrivs det ut så fruktansvärda mängder mediciner när det finns annat som hjälper minst lika bra? Varför får äldre personer betablockerare mot högt blodtryck, som dom sen blir yra av (för att blodtrycket sänks.....) och därför får en annan medicin som ska minska yrseln? Utöver dethär kanske dom har insulinresistens så dom medicineras mot detta också, vilket i sig kan skada cellerna då vissa tar upp alldeles för mycket glukos istället. Den medicinen kanske dom blir dålig i magen av, så får dom en medicin mot det också.

 

VARFÖR FÅR DOM INTE FaR ISTÄLLET?! Fysisk aktivitet på recept kan (ihop med förändrad kost) sänka blodtrycket, vilket gör att denna äldre person inte behöver äta betablockerare eller i alla fall minska dosen, vilket innebär att den även kan sluta ta medicinen mot yrsel. Dessutom blir insulinkänsligheten högre, vilket innebär att den medicinen också kan tas bort och därmed även den mot den dåliga magen. Det innebär 4(!!!) mediciner mindre. Och en massa biverkningar mindre.

 

Personen behöver "bara" börja äta mer fibrer och fullkorn, minska på fettet och det raffinerade sockret, röra på sig minst 30 minuter/dag och utöver det styrketräna/simma/gå stavgång/cykla/yoga osv i måttlig till hög intensitet 2-3 gånger i veckan. Då blir dom piggare, får mer kvalitetssömn och blir dessutom starkare, uthålligare och kan klara sig själva längre. Dom får även ett mer socialt liv då dom kan umgås med andra personer under träningen. Alltså mer livskvalitét!

 

Jag kan hjälpa dom här små äldre personerna. Men det förstår inte samhället. Eller politikerna förstår inte. När en person med högt blodtryck uppsöker läkare kan denna läkare säga: "Jag skriver ut betablockerare till dig, till att börja med. Men jag skickar dig även vidare till Malin, som kommer ge dig Fysisk aktivitet på Recept. Så slipper du ta en massa mediciner och få en massa biverkningar (förutom möjligtvis träningsvärk). Bra va?!"

 

Men det är ju lättare att skriva ut mediciner. Och det går ju fortare. Istället för att jag ska sitta och ha motiverande samtal, ta reda på vad personen är intresserad av för träning, och sen ta reda på var den bästa träningen erbjuds. Såklart.

 

Mormor! Du kanske kan fixa dethär jobbet åt mig? Hehe. Eller kanske investera lite pengar i ett motionscentrum för äldre, där jag, Crille, Niklas och Marie kan jobba? Det är tillåtet för övriga att bidra till detta motionscentrum också såklart!

 

Jag blir så irriterad på att gruppen "äldre" bara blir större, och så som det ser ut nu kommer sjukvården att bli vääääldigt överbelastad dom kommande åren (dom är ju redan överbelastade redan nu). För äldre behöver sjukvård. Men oftast kan sjukvården undvikas om dom istället söker sig till friskvården innan det är "försent". Då slipper sjukvården "lappa & laga" så mycket som vår lärare sa!

 

Så vad säger ni? Mer friskvård till äldre säger jag!

 

Just sådär extra stolt som faktiskt inte händer så ofta.

 

Anledningen? Jag och min fina vän Edit höll idag en föreläsning om ätstörningar för årskurs 1 på vår utbildning. Egentligen var det väl kanske ingen föreläsning, utan vi berättade om våra erfarenheter av ätstörningar (Edit som varit sjuk själv och jag som varit (är?) anhörig till en som varit sjuk) och sen hade vi en massa diskussionspunkter som deltagarna fick diskutera i smågrupper. Innan var jag så nervös så jag nästan mådde illa, och medan jag berättade min "historia" så skakade mina händer något så fruktansvärt. MEN DET GICK SÅ SJUKT BRA!

 

Vill bara göra det igen och igen och igen! Dels för att övervinna en rädsla ger ett galet adrenalinpåslag, men även för att det är ett så sjukt viktigt ämne. Alla som utbildar sig till någonting inom idrotts-/tränings-/motionsrörelsen borde ta sig en rejäl funderare kring ämnet, vad man kan göra förebyggande, vilka beteenden man ska vara uppmärksam på, hur man själv ställer sig till krav på vissa kroppsformer och vikter, och hur man faktiskt hade agerat om man stötte på en situation där man misstänker att en ätstörning är på uppgång. Det finns så många tränare som inte ser, eller möjligtvis att de faktiskt blundar för symptomen på ätstörningar. Det är så mycket mer än att rasa i vikt. Och det är så mycket mer än att tala om för någon att börja äta igen.

 

Jag tror faktiskt att det är omöjligt att veta hur man ska tackla problemet om man inte varit i situationen själv. Lite som med att man inte riktigt vet hur man ska bete sig kring en kompis som förlorat en nära, om man inte själv förlorat en nära. Jag har som tur är alltid haft min mamma att vända mig till när jag reagerat på kompisars osunda tankar kring mat. För själv vet jag ju inte. Jag vet hur en person kan förändras med sin ätstörning, men jag vet inte hur personen själv tänkte eller tyckte om sig själv. Därför har inte jag det rätta svaret på hur man ska få en person att komma ur en ätstörning. Det finns heller inte ett svar som täcker alla ätstörda människor. Men jag blir helt galet irriterad på att ätstörningar blir allt vanligare, och att tränare/ledare osv fortfarande inte vet deras ansvar i det hela.

 

Blev ändå väldigt positivt överraskad av tankarna hos dagens deltagare. Sunda värderingar, bra tankar och framförallt, de verkade inse att det är ett problem som de förmodligen kommer stöta på i framtiden.

 

Så jag vill tacka Edit, mig själv, min mamma och världen, för denna chans att påverka ett ätstört samhälle!

Mitt i all ångest inför framtiden (vilket kanske på ett sätt är en bra grej? Jag har en tanke kring att ångest/oro visar att man bryr sig och inte är en rycka-på-axlarna-person) kan jag även inse att jag är nöjd med hur tillvaron är just nu.

 

Att få besked om att man har komponerat ett bra träningsprogram, det är något som fyller mitt hjärta med sån värme och stolthet. Jag har satt ihop 4 olika träningsprogram till 4 olika personer sen jag började läsa idrottsmedicin. 4 personer med helt olika mål med sin träning. Jag älskar att göra det. Förut tänkte jag mycket att jag ville göra skillnad i världen, förändra någonting. Idag insåg jag att jag faktiskt gjort/gör det redan. Jag har förändrat en persons kroppskomposition med ett träningsprogram, som ville gå upp i muskelmassa. Jag är nu inne på att förändra en persons kroppskomposition som vill gå ner i fettmassa. Det är också förändringar. Jag kan gärna arbeta med det här, och det behöver inte alls vara personer som vill bli bäst i världen som jag ska göra kost- och träningsprogram åt, utan lika gärna personer som vill förändra sin livsstil. Tyvärr har jag ännu inte gjort ett kost- och träningsprogram till någon som jag kan följa med på gymmet, motivera och se utvecklingen hos, men det innebär bara att jag har saker kvar att se fram emot! En hel del av min vakna tid går åt till att bli irriterad över folk med skev uppfattning om både sin kropp, träning, kost och livsstil. Det är något jag brinner för och det har jag skrivit ganska många gånger tidigare.

 

Samtidigt som jag är nöjd över mig själv som coach, är jag även nöjd med mig själv som fotbollsspelare. Jag känner mig bättre, säkrare, starkare och gladare på fotbollsplan än vad jag gjort på länge. Det är otrooooligt skönt att ha hittat tillbaka till det som jag faktiskt identifierade mig själv som mest med när jag växte upp. Jag var fotbollsspelaren Malin under hela min uppväxt. Fram tills andra året på gymnasiet. Jag har tusentals gånger tänkt på hur livet och fotbollskarriären sett ut om jag aldrig kommit in på Riksfotbollsgymnasiet i Sundsvall. Att jag ens kom in var som en chock för mig och naiv som jag var trodde jag att alla skulle passa in där. Och med alla så menar jag alla spelartyper, inte alla personligheter. Jag har ju tidigare skrivit om hur jag var som person på gymnasiet och att jag är irriterad på mig själv över det.... Men som spelartyp har jag aldrig varit den med bländande teknik, ett vasst skott osv, utan jag har varit den med speluppfattning och vilja. Jag har varit den som löpt mest, kämpat mest, inte den som fintat bort flest motståndare. Jag var den som var jobbig att möta i försvaret, inte i anfallet. I Sundsvall funkade den spelstilen under första året. Då nötte vi bara teknik. Andra året blev det mer komplicerat, och den där hälseneinflammationen gjorde det inte lättare för mig. Att komma tillbaka från den skadan och jämföra sig med dom som i hela sitt liv varit den spelaren som är jobbig att möta i anfallet, satte små griller i huvudet på mig. Som bara växte och växte. Tillslut blev det en utmaning att ens ta emot och slå iväg en passning. Ingenting som hade med fotboll att göra var roligt längre. INGET. Så jag slutade. Punkt. Det var inte svårare än så. Jag kan bli fruktansvärt irriterad på mig själv. Varför knöt jag inte handen i fickan och gav mig fan på att jag skulle vinna över dom som började tvivla? Förmodligen för att den som tvivlade mest var jag. Varför tackade jag ja till den platsen i Sundsvall? Varför flyttade jag inte till Mora, utvecklades som den kämparen jag var på planen, och fortsatte spela även efter att jag sprungit ut på en trapp med den där vita mössan på huvudet? För det är klart att det finns spelare idag som har samma spelstil som mig, även om fotbollen blir allt mer teknisk.

 

Men nu spelar jag igen. Och jag är nöjd. Och glad.

ibland blir jag bara så stolt över mig själv!

 

för en vecka sen imorgon, stukade jag foten. inte så farlig alls, och det var främre yttre ledbandet, vilket är bättre än bakre. jag har rehabat den riktigt bra under veckan, så idag kunde jag träna lite fotboll igen. snacka om att snabbt akut omhändertagande och noggrann rehab gör skillnad!

 

jag har även bestämt vad crillefille ska få av mig i 25årspresent, och jag är såååå nöjd. har i och för sig varit nöjd med alla presenter jag gett honom, fast han kanske inte blivit nöjd hehe. har en tendens att lägga lite för mycket tanke bakom mina presenter..... men nuså! dethär kommer bli kanon!!

 

jag är även stolt över att jag igår genomförde ett Wingate-test som jag är riktigt nöjd över! det är ett test som genomförs på testcykel, med ett visst motstånd, under 30 sekunder. och då är det fullt ös medvetslös som gäller (bokstavligt talat alltså). mitt motstånd var 4,5kg, och det är helt sjuuuukt jobbigt ska ni veta. laktatet (aka mjölksyran) sprutar ur öronen på en och man mår piss. jag var påväg att tuppa av, spy, skakade som ett asplöv i storm, samtidigt som jag tappades på 0,5 ml venöst blod från armvecket typ 7 gånger (vid olika tidpunkter efter testet) samtidigt som jag även blev stucken i fingret lika många gånger för att samla in kapillärt blod. allt detta för att se hur min laktatproduktion förändras och hur mina Hb värden ser ut. jag var utslagen i nästan en halvtimme, blev halvt buren iväg från cykeln för att inte svimma, men jag är nöjd, glad och jag överlevde! skulle kunna göra om det nästa vecka igen! vore ännu roligare att göra det när vi har släppt lite på träningen, just nu kör vi riktigt tungt.

 

imorgon ska jag vara produktiv. styrketräning 08.00, plugg 09.30, redovisning 12.00, fotbollslir 14.00, WOHOOOO!!!!

 

Det fattade man ju, att bara för att jag skrev sist att jag ville vara skadefri (snarare behöver vara skadefri) så skadade jag mig på träningen samma kväll. Muskelbristning, inflammation, sträckning, jag vet inte. Ont har jag i höger quadriceps (haha menar lårmuskel, hatar folk som pratar latin med vanligt dödligt folk), och det känns nästan som att jag är tillbaka till 12 års ålder. Då hade jag jätteproblem med just denhär skadan. Och ja, allt kommer från ryggen. Typ. Eller snarare från att jag inte använder mina glutealer (haha skoja igen, menar såklart sätesmuskler) som man ska. Eller jag använde dom inte alls för några år sedan. Plattrumpa hej-hej! Så då använder jag baksida lår (hamstrings höhö) som kompensation och får då starkare baksidor än framsidor. Annars brukar det vanligtvis vara tvärs om. Men jag är ju bevisligen inte som alla andra. Igår var det IVP-spel igen, årets första. Skadan hade uppenbarligen inte läkt. Märkte jag. Så jag var faktiskt vuxen nog att kliva av!! Jag klev av träningen när jag gjorde illa mig också! Ett stort framsteg för att vara Malin Söderqvist. Annars brukar jag liksom härda igenom smärtan och ta smällen efteråt. Inte "känna efter så förbannat". Men det är inte bra att göra så. Har jag lärt mig efter att nästan ha gråtit av smärta när jag snörade på mig fotbollsskorna med en achillestendinos i höger fot (höhöhöh värst vad jag är skojsig idag, menar självfallet hälseneinflammation!). Men smärta är liksom lite fascinerande tycker jag, med risk för att låta som en masochist. Jag kan inte säga att jag gillar smärta, men.... jag tycker inte alltid illa om den heller. Till exempel massage. Det SKA göra ont. När min rygg mår som sämst så kan jag ha vissa punkter som gör så ont så jag skriker. Men ändå vill jag att massören ska fortsätta trycka, och kanske till och med lite hårdare. Kan man säga att det finns skön smärta? Träningsvärk är ju en skön smärta. Även fast det kan göra ont som fa-a-a-an. Bra smärta, typ som träningsvärk och vid massage, är nog skön smärta. Eller? Förvirrande....

 

Annars så har helgen varit bra! En lugn och mysig helg. Bra uppladdning inför en vecka med mycket plugg. Det absolut bästa med hela helgen var det som skedde igår eftermiddag. Behövde avreagering och uppmuntring i form av bästis-snack, och vad händer? Jo, vi bokar två biljetter till LasseW's konstert på Hovet 22a november! Så jag ska alltså: FLYGA HELT ENSAM FRAM OCH TILLBAKA TILL STOCKHOLM EN HELG!!!!! Men jag ska också gå och se Lars Winnerbäck med min bästaste bästa vän (och några tusen till). Nostalgi och kärlek. LasseW och Kentan har liksom hjälpt mig genom dom svåra tiderna i livet. Klichéigt nog. (Ja mamma och pappa, ni får reda på detta genom att läsa min blogg hehe. Dagens samhälle är såååå uppbyggt av sociala medier och teknik osv osv). En helg i Stockholm med typ världens bästa människa tackar man ju inte nej till heller, så två flugor i en smäll (eller kanske till och med tre-fyra flugor) är ju bättre än bäst.

 

Nu blev ju dethär ett mycket mycket långt inlägg, och jag känner mig inte ens klar än. Vi måste ju som snacka lite träning och kost också. Jag har på senare tid upptäck att detta är något som jag verkligen brinner för. Det liksom pyr en eld inom mig som blossar upp lite för varje gång jag läser eller hör något som gäller detta. Länkar till ett mycket läsvärt inlägg av käraste PT-Fia som jag skulle kunna fortsätta skriva om i all världens tid. Läs HÄR. Vad var det som gick fel?! Jag vet en massa personer som på högstadiet hatade träning, tyckte träning var töntigt och löjligt och allt sånt där som tyckte att jag inte hade något liv som tränade 4 gånger i veckan, som IDAG äter alla proteinpulver dom kan komma åt, är det inte Whey100  så är det OneEgg, OneWhey, Casein, Isolate, Kreatin osv osv. Plus vitamintillskott, PWO's hit, fettförbrännare dit, dricker Celsius, äter (dricker) aminosyror, äter proteinbars, bulkar och deffar, punkttränar muskler på gymmet (med gymhandskar såklart), lägger flera tusen kronor på kompressionskläder, tar tusen kort i spegeln med sin smartshake i ena handen och hanteln i den andra, går upp innan 5 varje morgon för att hinna träna innan skolan/jobbet för att få in 2 pass om dagen , och springer milen på 45 minuter. Dom äter ju självklart låg-kolhydrat-kost, rawfood och kanske även 5:2 dieten. OCH DOM MÅR SÅÅÅÅ HIMLA BRA!! Men ärligt nu, mår dom så himla bra? Älskar dom verkligen träning så mycket som dom gör? Eller har dagens samhälle sagt åt dom att älska träning så mycket? Det räcker ju inte bara med att man ska vara smal idag, utan man ska vara fit och tight också. Och stark. Glöm för Guds skull aldrig bort Strong is the new skinny. Snacka om att världens ideal förändrades när det citatet myntades. Eller? Nej, det blev bara ännu värre. Smala människor, som alltså nästan mår dåligt över att dom inte har några kurvor, mår ännu sämre , dom har ju en liten stjärt, men den är ju inte tight och muskulös. Tjocka människor är ju helt plötsligt inte bara "dåliga" för att dom är tjocka, dom är ju inte vältränade heller. KAOS. Starka personer (alltså riktigt starka) är inte sådär smala som man "ska" vara heller, så dom börjar helt plötsligt må jättedåligt över sina kroppar. Och helt plötsligt köper alla gymkort och äter proteinpulver i alla maträtter. För att vara hälsosamma och passa in.

 

Vill spy varje gång jag tänker på dethär. Spy, skrika och döda någon. Vem kom på denhär skiten?!? Vem fa-a-a-an var det som myntade uttrycket Strong is the new skinny?!? Vem ska ta ansvar för alla dessa stackars tjejer som inte har en aning om vad dom pysslar med egentligen?!? Som tränar bort allt kroppsfett dom har, blir av med menstruationen, mår psykiskt dåligt, går in i väggen och blir sjukskrivna?!? Vem tar ansvar för att berätta för dom att allt dethär är galet?!? Att det inte är häslosamt, nyttigt och det bästa som hänt dom?!? Att det inte är bra att leva så?!?

 

För ärligt talat: Träning är bra för hälsan. Träning botar sjukdomar, gör så vi lever ett kvalitetsliv längre (kan ta hand om oss själva osv), minskar risken för för tidig dödlighet i form av hjärt-kärlsjukdomar och liknande, och gör så vi faktiskt mår bättre (endorfinerna kan till och med bota depression). MEN!!! För mycket träning är precis lika farligt som för lite. Det är inte hälsosamt att vara elitidrottare. Det är heller inte hälsosamt att leva som dessa fitness-tjejer gör. Kroppen utsätts för enorma påfrestningar under varje träningspass, och äter man då nån (ursäkta mig) jääävla diet samtidigt så gör man kaos med kroppen. Riktig kaos alltså. Kaos kaos kaos. Allt blir kaos. Jag blir kaos. Du blir kaos. Alla blir KAOS.

 

Kaos kaos kaos kaos kaos kaos kaos. HEJDÅ

en sak som jag tänkt på ganska mycket det senaste året är ideal. dethär kommer låta fjantigt, men sen jag blev tillsammans med crille har jag verkligen blivit tryggare i mig själv. jag vet att jag är likeble, som jag är och som jag ser ut. men sen betyder ju inte det att man måste bli en soffpotatis som inte tränar och inte sminkar sig och går runt i mjukisar hela tiden, för då kommer man ju inte vara samma person som ens partner började tycka om.

 

men det var inte det jag skulle skriva om. utan jag har tänkt en del på gränser. vart går gränsen mellan att vilja inspirera och att söka bekräftelse? vart går gränsen mellan att skryta och att motivera? det pågår ju någon träningsboom i sverige och alla löper hur mycket som helst och en maaaaaassa tjejer har fått upp ögonen för att gymma och hela den fitnessgrejen. äta helt konstiga grejer bara för att det ska vara nyttigt. och sen har vi ju bombningen av lättklädda spännisbilder på tjejer överallt på instagram. och det är där mina frågor kommer in. om man lägger upp en bild och skriver: här är mina muskler (typ, eller en formbild som är så populärt nu, före och efter) så känns det lite mer okej i mitt hjärta än att lägga upp en sån bild och maskera anledningen med något annat. men frågan kvarstår: lägger du upp den för att visa att du är snygg och duktig eller för att visa att alla verkligen kan bli fit (om man nu vill och om det nu är så himla nödvändigt). måste man äta nyttigt jämt, att till och med godiset och kakorna ska heta nånting med protein och innehålla grönsaker också? detta är något som provocerar mig helt sjukt mycket. men samhället har ju blivit lite snedvridet, helt plötsligt är lättklädda bilder accepterat och något som i stort sätt alla gör, bara man har muskler så är det okej.  en bild på en tjej i bh och trosor får hatkommentarer medan en bild på en tjej i minimala träningsshorts och sportbh får hyllningar. frågan är ju också hur dessa "fita" tjejer mår egentligen. kan dom behärska sig och sätta en gräns eller fortsätter deffningen och träningen i alla oändlighet? för frågan är ju hur starka dom är. för att bli stark så måste man ha lite runt musklerna med. tjejerna på instagram har ju en kroppsfettprocent som är alldeles för låg.. och utan kroppsfett är det ganska lätt att visa sina fina muskler på en bild med någon fin effekt. men har dom här tjejerna regelbunden menstruation och mår deras kropp bra på insidan av att se ut som dom gör? jag är tveksam.

 

men jag ska ju inte sticka under stolen med anledning till att jag tränar. klart att jag också går till gymmet 3-4 gånger i veckan för att slippa skämmas när det är dags för strandhäng i sommar. men jag känner inte att jag vill visa alla på internet hur jag ser ut under mina kläder bara för att visa mig duktig. för hur jag än vrider och vänder på det, så kommer jag inte ifrån att jag tycker att det mest är skryt och att fiska bekräftelse när man lägger upp sånna bilder. tävlar man i bodybuildning så visst, då kan det kanske vara okej. eller om du vägt 100 pannor och gått ner til 60-70 och blivit hälsosam. men det andra tycker inte jag är hälsosamt.

 

"strong is the new skinny" kan ta sig någonstans. alla som säger så vill vara smala. inte 200kg-i-benböj-starka-med-lite-extra-hull-runt-magen-för-att-få-en-stabilare-kotpelare. sådetså!

Hej och hallå!

 

Här sitter jag i min ensamhet och kollar på Sveriges tredje match i hockey VM. Annars då? Vi har ju då idag börjat konditionskursen, sista kursen innan sommarlovet. Svår kurs... Men det ska nog gå vägen dethär också!

 

Varför sitter jag då alldeles allena kanske ni tänker? Jo för att Crillson är och tränar fotboll. Blir inte du sugen på att spela igen nu när han spelar tänker ni kanske då? Jo.... Men tydligen inte tillräckligt mycket. Att jag inte tar tag i det ordentligt ser jag som ett tecken på att jag inte vill det tillräckligt mycket. 

 

Happ, nu gjorde Vitryssland mål också. Bra där!

 

Men annars så måste jag bara berätta om en sak. Känslan som uppstår i lillkroppen min, när jag gjort mitt första riktiga träningsprogram till en riktig människa och första passet får mer än godkänt av personen i fråga, ja den känslan är ganska svår att beskriva. Det är ingen elitidrottare jag gjort det åt, och det återstår typ 15 till pass som också ska bli godkända, men att höra att det var perfekt och dödande (så som styrketräning ska vara, inget discogymande här inte), det gör mig faktiskt lycklig. Min dröm här i livet är ju att träna herrlandslaget i fotboll, och då måste man ju kunna göra träningsprogram. Även om detta bara är styrketräning, så har jag snart kunskaperna att göra ett med både styrketräning och konditionsträning, och till hösten när jag fortsätter min tränarutbildning så har jag kunskaper om fotbollstränandet också. Och om den drömmen inte går i uppfyllelse, eller tills den drömmen går i uppfyllelse, vill jag antingen jobba som fystränare för något fotbollslag eller för någon annan sorts idrott. Göra kostupplägg och träningsprogram. På sidan av det vill jag gärna föreläsa. Om just mat och tränande. Det är inte så enkelt som man tror, och jag har flera gånger varit i kontakt med problem rörande dom här två tillsammans. 

 

Men just nu ser jag bara fram emot att suga i mig information, vara fin och glad på IVP-galan om 12 dagar, yra med min bästis och alla fina här i Umeå, ha världens bästa sommarlov, och sen börja längta efter skolan igen i slutet av sommaren.

 

Så ser mina kort- och långtidsmål ut!

 

Puss ♥

besvikelse. total besvikelse.

idag på våran praktiska lektion i labbgymmet övade vi på frivändningar och lite styrkeryck. jag har frivänt en del genom min fotbollskarriär och även kört en del ryck under mina år i sundsvall. ryck hatar jag att köra. jag tycker att det är på något vis läskigt att svinga upp massa kilon ovanför huvudet och sen sätta sig under den vikten. men det gick ändå helt okej. när det kommer till frivändningar så vet jag inte vad jag höll på med. i början var det ovant, men sen var det absolut inga problem att vända 30kg. men 40 var en total omöjlighet. som edit sa: jag fegade ur. jag fick upp vikten till bröst höjd, men jag vände den aldrig. jag sket i att fånga upp stången utan bara släppte ner den igen. varför?? VET INTE!!

ååååh, är så besviken på mig själv just nu.

så nu sitter jag här, med ont i ryggen. psykologiskt eller fysiologiskt ont? jag vet inte det heller. antingen har jag träningsvärk (föga troligt dock, känns inte alls som det) eller så har jag ont på grund av att vi kört övningar som jag har för dålig rörlighet för, eller så har jag ont för att min rygg är sämst. men det är ju sånt som märks. styrkan i ryggen är under uppbyggnad igen så jag jobbar på det för fullt, och det blir ju bättre och bättre. vaknar jag imorgon och inte kan ta mig ur sängen så bor vi ju nära sjukhuset. skämt åsido.

ska ge mig fan på att vända minst 40kg på gymmet nästa gång.

see youuuu

 

och så var det söndag igen. tiden rusar iväg alldeles för fort osv.

 

vad ska jag skriva världens längsta inlägg om denhär gången då?
hade någon liten tanke om att kanske skriva om sockerskräcken som hägrar i sverige just nu. dör lite när jag ser folk som totalt ratar frukt. för att det innehåller socker! man bah ja fruktsocker ja? socker som socker säger dom då och då dör jag lite inombords. läste nånstans, minns inte riktigt vart nånstans nu, en person som rekommenderade ett glas c-vitaminbrus istället för apelsinjuice. då tänkte jag inte så mycket på det, men nu vet jag att sånna c-vitaminbrusgrejer inte alls är bra. eller ja, man kan ju ta en nångång ibland, om man vill bota förkylning eller nåt annat skoj, men man ska absolut inte ta flera per dag eller flera dagar i rad. man kan inte riktigt överdosera c-vitamin så det blir skadligt, men för mycket c-vitamin bildar fria radikaler i kroppen. på svenska blir det att antioxidanterna i c-vitaminet verkar åt fel håll. alltså att man inte blir friskare utan snarare tvärt om.

 

en sån brustablett innehåller 1000 mg c-vitamin. vår rekommenderade dos är betyyyyydligt lägre än så. runt 75 mg för att vara exakt. det är alltså liiite skillnad. men ja, då vet ni det också.

 

annars så kan jag ju gladeligen berätta att jag och min kära sambo har planerat lite inför framtiden. och med framtiden menar jag första delen av sommaren. längre än så sträcker sig inte planeraren inom crillson. det är snarare rekord för hans del. blir ju lite kaos i mig, planeraren 2.0. jag vill helst fylla min kalender året ut med inplanerade grejer. vill helst planera livet efter universitetet redan nu. vart man ska bo, eller om man ska resa, eller om man ska fortsätta läsa nåt annat. men nej, det går inte. eller jag kan ju planera för min egen del men det blir ju inte riktigt rätt. slutpladdrat, det jag skulle komma fram till är att vi faktiskt har många olika planer. först och främst edinbough såklart. resor dit och hem och sånt, det är planerat (!). midsommar är planerat! eller iallafall i vilken del av landet vi ska hålla till. sen ska vi ju till danmark på 75årskalas också. och där är också aktiviteter inplanerade. eller crillson har önskemål. som då förmodligen kommer slå in eftersom han verkar ha sån effekt på folk i sin närhet. hundblicken. men i göteborg ska vi också hinna med saker. liseberg, naturhistoriska museet (jag ville toll riksmuseet i stockholm men icke), minigolf (kan ju även spelas kring mina hemtrakter tror jag, men ändå) och sen har han lovat mig en middag på avenyn, för att jag aldrig ätit där innan. romantiskt va? nästa steg är ju typ att han tatuerar in mitt namn.

 

ska väl kanske inte överdriva, det är jag som sett till så detta blivit planerat. men ändå. det är stort för att vara christoffer fredriksson ska ni veta. längtar förövrigt till sommaren så jag håller på att dö.

 

just ja, vill ni veta en enormt irriterande sak?!?!? jag internetshoppade lite i början på veckan och dom levererades i fredags. lägenheten agerade provrum och allt såg jättebra ut. när jag ska ta av mig blusen jag köpt, så behöver jag knappt nudda översta knappen förns den agerar katapult. letade ihjäl mig efter lillknappen och fann den tillslut som tur var. men min fråga blir då: var det mitt fel eller klädmärkets? (nämner inga namn). jag har ju min åsikt såklart. tur att mamma var här i höstas och försedde mig med nödgrejer i en lunchlåda så jag kunde sy i den igen på engång. men irriterad blir man ju. jag syr ju inte allt för ofta heller (hade ju träslöjd hela högstadiet) så hur knappen sitter nu vet jag inte. blusen hänger så fint i garderoben nu så.

 

men nej, nu har jag solen i ögonen så ser knappt om det jag skriver blir rätt, vi hörs när vi hörs!

 

 

Man bah herreguuuuuud är det redan mars????

 

Aja, kommer ju närmare sommaren osv.

 

Förra inlägget var ju lite spännande. Känner mig lite lugnare för tillfället än vad jag gjorde då. Kan ha att göra med att jag verkligen känner att jag hittat hem nu. Och då menar jag med skolan. Och för att inte vara otydlig så menar jag inte att jag varit osäker innan, utan man har ju bara gått och väntat på den här 4e terminen då idrottsmedicin sätter igång. Och som det har satt igång! Vi har de senaste fem veckorna läst livsmedelskemi och metabolism vilket var sådär. Svårt som satan och mycket nytt att lära sig, men väldigt intressant. Tentan skrevs förra måndagen så inget resultat än. Hoppas på det bästa! Förra tisdagen började nästa kurs, näringslära. Och OOOOM jag gillar det?!?! Ååååh, blir helt lyrisk när jag tänker på det nästan. Jag är ju en matglad människa, älskar att äta. Älskar mest av allt det sociala som mat medför, men jaja. Det var inte det jag skulle babla om.

 

Jag känner att det här med kost och näring osv är något som jag gärna vill jobba med. Och då vill jag allra helst jobba med aktiva. Alltså inte folk som vill gå ner i vikt av hälsoskäl och så. Det för Hälsopromotion-gänget ta hand om. Utan kost för att maximera sin träning och prestation! Därför har jag redan börjat kolla på fortsättningskurser när jag fått min examen hehe. Ännu mer tid i skolbänken, wihooo!

 

En annan sak som är fruuuuktansvärt intressant med båda dom här kurserna ovan är ratandet av LCHF. Denna diet är alltså inte bra. Verkligen inte. Jag ser folk överallt på Facebook och Instagram och grejer som äter det och vill bara säga åt dom att sluuuuuuta! Det finns en anledning till att de nordiska näringsrekommendationerna säger att man ska äta 55% kolhydrater om dagen. Hjärnan behöver kolhydrater, musklerna behöver kolhydrater. Tränar man tillexempel hårt (styrketräning osv) så kan man inte använda fett som energikälla utan man behöver kolhydrater. Äter man då inga kolhydrater så orkar man inte träna. Punkt. Vill man gå ner i vikt så kan man ju såklart skära ner på kolhydraterna. Men att ersätta dom med fett är ingen bra idé. Inte att ersätta dom med proteiner heller. Mycket fett kan leda till höga kolesterolhalter och hjärt-kärlsjukdomar. Särskilt mättat fett som LGHFare verkar älska. Grädde och bacon och grejer. Nä dom ska vi undvika hörrni! Överskottet av proteiner går bara rakt igenom oss. Snacka om slöseri med pengar liksom... Självklart kan vi bygga upp kolhydrater i kroppen av fett och proteiner, så kallad glukoneogenes för er som känner för att läsa vidare om det, men detta sker på bekostnad av annat. Bland annat kostar det enormt mycket energi för kroppen att bygga egna kolhydrater. Så det bästa är att äta kolhydrater. Vill man tappa vikt, så ät fullkornslivsmedel, passa er för mättat fett, skär ner lite på kolhydraterna, ersätt dom med en redig sallad istället. Och självklart, småät inte. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag. Och alternativt ett mellanmål till. Jättepraktiskt att käka en fullkornsmacka med tillbehör till ett mellanmål och en banan det andra. Och en ordentlig frukost allra helst!

 

Oj, vad långt det blev nu. Och känner mig inte ens klar än hehe. Men tanken var väl inte att ge en massa hälsotips, det är väl inte det jag har bloggen till riktigt. Men kanske skulle jag satsa på det, bland alla dessa LCHFbloggar... Avslutar med att säga, återigen: Jag har hittat mitt kall i livet, OCH ÄT KOLHYDRATER GOTT FOLK! Det handlar om kvalitet, inte kvantitet!

 

Puss på er!♥