malin

Hoppla.

 

Visst är det fint hur man tränger undan känslor så länge att dom tillslut rinner över och man blir helt matt?

 

Jag hade världens finaste helg förra helgen. När Uppsalaresan inte blev av så har denhär helgen varit den jag sett fram emot mest. Jag och Crille satte oss på tåget i fredags och åkte till Gävle. En kväll och natt hos Niklas och Marie och sen åkte vi till mormor och morfar i lördags. På kvällen var det the Night Show och sen i söndags var vi en sväng till farmor och farfar innan vi satte oss på tåget igen. 

 

Det var så mysigt och trevligt och roligt och härligt och jag vet inte vad. Men sen igår hade jag någon liten breakdown. Eller nä, inte breakdown, mer en shutdown. Efter att ha suttit hela dagen med statistik som inte blev som det borde och sen åka på fysträning, och där dels vara glad och positiv och stöttande men sen också tjötta gärnet tills alla krafter tog slut, tog faktiskt alla mina krafter slut, fysiska som psykiska. Satt på golvet i duschen i typ en halvtimme efter middagen och bara var. Jag som typ hatar att duscha för att det är så tråkigt och jag som brukar vara en analyserande människa och tänka på alla livets problem på samma gång, tänkte faktiskt inte på någonting alls när jag satt där. Utan jag bara var. Och det var skönt. 

 

Men sen blev jag alldeles moschig i huvudet av att ha suttit i varma vattenångor alldeles för länge. 

 

Men det finns som en överhängande tyngd i livet när man är som mig och vill veta hur resten av året kommer att se ut. Utan jobb och bostad till sommaren blir jag knäpp i skallen. Men när jag är på träning, både som spelare och tränare så glömmer jag allt detdär jobbiga. Men efter en helg där jag fick uppleva alla andras trygghet fick väl min bägare av osäkerhet att rinna över.

 

Jag måste helt enkel lära mig att carpa. Önskar ibland att jag bara kunde åka iväg till Centralamerika och bara carpa hela dagarna.....

Jag skulle i detta nu suttit på ett plan halvvägs påväg till arlanda. 

Jag skulle haft med mig Crillson och slutdestination skulle ha varit uppsala och ellen och stefan.

Jag skulle haft två av dom viktigaste personerna i livet under samma tak i 3 hela dagar.

Jag skulle haft en perfekt helg som gett en massa energi inför kommande uppsatsskrivande som kommer kräva en del energi.

 

Men eftersom Crilsson är gammal nuförtiden kunde vi inte flyga med SAS som vi brukar, utan valde Norwegian. Tillåt mig att ångra mitt beslut stort!

 

Vi är alltså inte påväg. Vi är kvar i Umeå. Helgen kommer inte att bli perfekt och energigivande, snarare energikrävande. Det kommer att vara ännu en likadan helg som vanligt. Bittrare människa än mig hittar man nog inte hos någon annan än en person som råkade skrapa kontrollrutan på en trisslott med miljonvinst. Typ.

 

 

Tjolahopp!