malin

Mitt i all ångest inför framtiden (vilket kanske på ett sätt är en bra grej? Jag har en tanke kring att ångest/oro visar att man bryr sig och inte är en rycka-på-axlarna-person) kan jag även inse att jag är nöjd med hur tillvaron är just nu.

 

Att få besked om att man har komponerat ett bra träningsprogram, det är något som fyller mitt hjärta med sån värme och stolthet. Jag har satt ihop 4 olika träningsprogram till 4 olika personer sen jag började läsa idrottsmedicin. 4 personer med helt olika mål med sin träning. Jag älskar att göra det. Förut tänkte jag mycket att jag ville göra skillnad i världen, förändra någonting. Idag insåg jag att jag faktiskt gjort/gör det redan. Jag har förändrat en persons kroppskomposition med ett träningsprogram, som ville gå upp i muskelmassa. Jag är nu inne på att förändra en persons kroppskomposition som vill gå ner i fettmassa. Det är också förändringar. Jag kan gärna arbeta med det här, och det behöver inte alls vara personer som vill bli bäst i världen som jag ska göra kost- och träningsprogram åt, utan lika gärna personer som vill förändra sin livsstil. Tyvärr har jag ännu inte gjort ett kost- och träningsprogram till någon som jag kan följa med på gymmet, motivera och se utvecklingen hos, men det innebär bara att jag har saker kvar att se fram emot! En hel del av min vakna tid går åt till att bli irriterad över folk med skev uppfattning om både sin kropp, träning, kost och livsstil. Det är något jag brinner för och det har jag skrivit ganska många gånger tidigare.

 

Samtidigt som jag är nöjd över mig själv som coach, är jag även nöjd med mig själv som fotbollsspelare. Jag känner mig bättre, säkrare, starkare och gladare på fotbollsplan än vad jag gjort på länge. Det är otrooooligt skönt att ha hittat tillbaka till det som jag faktiskt identifierade mig själv som mest med när jag växte upp. Jag var fotbollsspelaren Malin under hela min uppväxt. Fram tills andra året på gymnasiet. Jag har tusentals gånger tänkt på hur livet och fotbollskarriären sett ut om jag aldrig kommit in på Riksfotbollsgymnasiet i Sundsvall. Att jag ens kom in var som en chock för mig och naiv som jag var trodde jag att alla skulle passa in där. Och med alla så menar jag alla spelartyper, inte alla personligheter. Jag har ju tidigare skrivit om hur jag var som person på gymnasiet och att jag är irriterad på mig själv över det.... Men som spelartyp har jag aldrig varit den med bländande teknik, ett vasst skott osv, utan jag har varit den med speluppfattning och vilja. Jag har varit den som löpt mest, kämpat mest, inte den som fintat bort flest motståndare. Jag var den som var jobbig att möta i försvaret, inte i anfallet. I Sundsvall funkade den spelstilen under första året. Då nötte vi bara teknik. Andra året blev det mer komplicerat, och den där hälseneinflammationen gjorde det inte lättare för mig. Att komma tillbaka från den skadan och jämföra sig med dom som i hela sitt liv varit den spelaren som är jobbig att möta i anfallet, satte små griller i huvudet på mig. Som bara växte och växte. Tillslut blev det en utmaning att ens ta emot och slå iväg en passning. Ingenting som hade med fotboll att göra var roligt längre. INGET. Så jag slutade. Punkt. Det var inte svårare än så. Jag kan bli fruktansvärt irriterad på mig själv. Varför knöt jag inte handen i fickan och gav mig fan på att jag skulle vinna över dom som började tvivla? Förmodligen för att den som tvivlade mest var jag. Varför tackade jag ja till den platsen i Sundsvall? Varför flyttade jag inte till Mora, utvecklades som den kämparen jag var på planen, och fortsatte spela även efter att jag sprungit ut på en trapp med den där vita mössan på huvudet? För det är klart att det finns spelare idag som har samma spelstil som mig, även om fotbollen blir allt mer teknisk.

 

Men nu spelar jag igen. Och jag är nöjd. Och glad.

 

Humöret går lite upp och ner nu för tiden. Ganska okontrollerat också. Rädslan i kombination med nyfikenheten inför vad som komma skall gör mig ganska instabil. Men det är väl tur att jag har så bra folk omkring mig! Vissa på lite längre avstånd än andra, men lika nära ändå. Just idag har jag legat i sjuksängen. Det är väl obligatoriskt efter en helg i Hemavan skulle jag tro. För där har jag varit torsdag till söndag. En resa som, som vanligt, innehöll skidåkning, bastubad och fest. Men som ju då gett mig snuva, halsont och feber. Men dagen har bestått av mycket kuckelikuckmedicin efter råd från Edit, så imorgon blir det skola igen! 

 

Utöver det så fyller mitt hjärtegryn 25 år på fredag! presenten är fixad och den kommer nog bli grym!

 

Ungefär 15 veckor till examen nu, och 5 tills kandidatuppsatsen ska börja skrivas. Kan ju inte skriva ett inlägg här utan att uttrycka lite stress över livet!

 

Pussssss

Åh, vad livet är svårt ibland. När man vill förmedla så mycket kunskap och tankar att man sprängs inifrån snart. När man inte vet vilken kanal man ska använda för att få ut den kunskapen. När man känner att man har ett ansvar, men inte tillgångar. När man vill förändra världen, eller någon annans värld med sin kunskap. När världen är ett lång lång tratt, där så mycket kommer in, men väldigt lite kommer ut. När världen inte utvecklas i den takt man önskar. När världen har ideal och tankesätt som gör att man nästan sprängs av ilska. När världen är snedvriden och vägrar räta ut sig. När världen är en djungel av ideal och fördomar. 

 

När man känner att man skulle vilja ge upp, men inser att små bäckar små. När man ska hålla i en 1timmes föreläsning för en liten klass på Umeå universitet. När man känner att en förändring kanske är möjlig.