malin

Tanken var att det här inlägget skulle handla om vilken fantastiskt rolig helg jag haft.

 

Men istället blir det en helt annan inriktning.

 

En man har dött. En man som är i min pappas ålder. Som själv hade fyra barn och fru. Som gick på en fotbollsmatch för att han älskar fotboll och hejar på ett lag i allsvenskan. En helt vanlig supporter som hamnade på helt fel ställe vid helt fel tillfälle.

 

Jag blir som stum. Dels för att det var en supporter av samma lag som jag. Dels för att jag själv siktar på att kunna gå på en del matcher när det här laget spelar. Dels för att jag har noll förståelse och insikt i huliganism och den sortens supporterkultur. Varför kan inte allvenska matcher vara samma fest som landslagsmatcher? Varför vill man slå ner folk som inte hejar på samma lag som en själv? Man kanske är överrens om alla andra frågor i livet, men det får man aldrig reda på, eftersom personerna dömer utefter färg och märke på tröjan.

 

Det är så sjukt. Tänk om den här mannen faktiskt haft med sig sina barn. Tänk på alla barn som kan ha blivit vittne till det här. Tänk alla barn som blev rädda inne på Olympia när Djurgårdsfansen tog sig "in" på planen (även om jag tycker att det var helt rätt att få matchen avbruten, även om de inte behövt ta till våld). Barn som tycker om att se på fotboll, som växt upp med att fotboll är roligt och en fest. Som kanske aldrig mer vill gå på en fotbollsmatch.

 

Det är så tragiskt alltihop. En person blev ihjälslagen på grund av märket på sin halsduk och tröja. Något måste göras.

 

#deträckernu #aldrigensam #djurgårdsfamiljen

 

avslutar denna onsdag med att ropa hej och hoppa över alla bäckar som finns - IDAG HAR JAG SKRIVIT MIN SISTA TENTA PÅ UNIVERSITETET OCH IDROTTSVETENSKAPLIGA PROGRAMMET MED INRIKTNING IDROTTSMEDICIN OCH COACHING!!!!!!

 

nu är det ju bara att be till gudarna att allt plugg lönat sig så man slipper omtenta. har jag klarat 150 hp innan utan omtenta ska fasen denna gå också!

 

förutom det så börjar bitarna falla på plats angående kandidatuppsatsen som inleds imorgon. skönt som tusan såklart. än har vi dock inte ämne eller upplägg helt hundra procent klart, men det är på god väg och jag känner att det leder mot ett intressant område, vilket såklart är det viktigaste för mig personligen. att jag ska skriva med crille, vilket innebär att vi kommer spendera väldigt mycket mer tid tätt inpå varandra än tidigare, är en annan sak. men det blir vad man gör det till och jag tog beslutet. så det så! nog ska väl vi klara att skriva en uppsats ihop utan att "göra slut" eller döda varandra. jarå.

 

är så mycket sol i Umeå så man blir riktigt bortskämd. bortskämd i och med att utomhuspremiären gällande fotbollen blev typ 3 veckor tidigare än beräknat. jag klagar inte. det är som fint det där på något vis, när säsongen börjar lida mot sitt slut på hösten så längtar man efter futsalen, och sen när våren kommer blir man som kossor på utsläpp angående att få springa ut på den stora gröna ängen igen, och sen går det runt. hade träningsmatch i helgen som var (slutade med en vinst och jag fick spela mittback(?!?)) och i helgen ska vi till skellefteå hela stora högen på teambuilding! lite boda borg, lite lagaktiviteter och lite hotellboende. klagar inte. snarare tvärt om. en kanonuppladdning inför dom sista 10 veckorna innan jag tar min medicine kandidatexamen i idrottsmedicin!

Okej, ska vi snacka lite jobb nu såhär en fredagkväll innan Let's dance börjar?

 

I veckan som varit har vi haft temat "Äldre, fysisk aktivitet & hälsa" vilket inte är ett främmande ämne för oss utan något som i stort sett berörs på varje kurs känns det som. Och varje gång vi pratar om det blir jag arg.

 

Varför skrivs det ut så fruktansvärda mängder mediciner när det finns annat som hjälper minst lika bra? Varför får äldre personer betablockerare mot högt blodtryck, som dom sen blir yra av (för att blodtrycket sänks.....) och därför får en annan medicin som ska minska yrseln? Utöver dethär kanske dom har insulinresistens så dom medicineras mot detta också, vilket i sig kan skada cellerna då vissa tar upp alldeles för mycket glukos istället. Den medicinen kanske dom blir dålig i magen av, så får dom en medicin mot det också.

 

VARFÖR FÅR DOM INTE FaR ISTÄLLET?! Fysisk aktivitet på recept kan (ihop med förändrad kost) sänka blodtrycket, vilket gör att denna äldre person inte behöver äta betablockerare eller i alla fall minska dosen, vilket innebär att den även kan sluta ta medicinen mot yrsel. Dessutom blir insulinkänsligheten högre, vilket innebär att den medicinen också kan tas bort och därmed även den mot den dåliga magen. Det innebär 4(!!!) mediciner mindre. Och en massa biverkningar mindre.

 

Personen behöver "bara" börja äta mer fibrer och fullkorn, minska på fettet och det raffinerade sockret, röra på sig minst 30 minuter/dag och utöver det styrketräna/simma/gå stavgång/cykla/yoga osv i måttlig till hög intensitet 2-3 gånger i veckan. Då blir dom piggare, får mer kvalitetssömn och blir dessutom starkare, uthålligare och kan klara sig själva längre. Dom får även ett mer socialt liv då dom kan umgås med andra personer under träningen. Alltså mer livskvalitét!

 

Jag kan hjälpa dom här små äldre personerna. Men det förstår inte samhället. Eller politikerna förstår inte. När en person med högt blodtryck uppsöker läkare kan denna läkare säga: "Jag skriver ut betablockerare till dig, till att börja med. Men jag skickar dig även vidare till Malin, som kommer ge dig Fysisk aktivitet på Recept. Så slipper du ta en massa mediciner och få en massa biverkningar (förutom möjligtvis träningsvärk). Bra va?!"

 

Men det är ju lättare att skriva ut mediciner. Och det går ju fortare. Istället för att jag ska sitta och ha motiverande samtal, ta reda på vad personen är intresserad av för träning, och sen ta reda på var den bästa träningen erbjuds. Såklart.

 

Mormor! Du kanske kan fixa dethär jobbet åt mig? Hehe. Eller kanske investera lite pengar i ett motionscentrum för äldre, där jag, Crille, Niklas och Marie kan jobba? Det är tillåtet för övriga att bidra till detta motionscentrum också såklart!

 

Jag blir så irriterad på att gruppen "äldre" bara blir större, och så som det ser ut nu kommer sjukvården att bli vääääldigt överbelastad dom kommande åren (dom är ju redan överbelastade redan nu). För äldre behöver sjukvård. Men oftast kan sjukvården undvikas om dom istället söker sig till friskvården innan det är "försent". Då slipper sjukvården "lappa & laga" så mycket som vår lärare sa!

 

Så vad säger ni? Mer friskvård till äldre säger jag!

 

Just sådär extra stolt som faktiskt inte händer så ofta.

 

Anledningen? Jag och min fina vän Edit höll idag en föreläsning om ätstörningar för årskurs 1 på vår utbildning. Egentligen var det väl kanske ingen föreläsning, utan vi berättade om våra erfarenheter av ätstörningar (Edit som varit sjuk själv och jag som varit (är?) anhörig till en som varit sjuk) och sen hade vi en massa diskussionspunkter som deltagarna fick diskutera i smågrupper. Innan var jag så nervös så jag nästan mådde illa, och medan jag berättade min "historia" så skakade mina händer något så fruktansvärt. MEN DET GICK SÅ SJUKT BRA!

 

Vill bara göra det igen och igen och igen! Dels för att övervinna en rädsla ger ett galet adrenalinpåslag, men även för att det är ett så sjukt viktigt ämne. Alla som utbildar sig till någonting inom idrotts-/tränings-/motionsrörelsen borde ta sig en rejäl funderare kring ämnet, vad man kan göra förebyggande, vilka beteenden man ska vara uppmärksam på, hur man själv ställer sig till krav på vissa kroppsformer och vikter, och hur man faktiskt hade agerat om man stötte på en situation där man misstänker att en ätstörning är på uppgång. Det finns så många tränare som inte ser, eller möjligtvis att de faktiskt blundar för symptomen på ätstörningar. Det är så mycket mer än att rasa i vikt. Och det är så mycket mer än att tala om för någon att börja äta igen.

 

Jag tror faktiskt att det är omöjligt att veta hur man ska tackla problemet om man inte varit i situationen själv. Lite som med att man inte riktigt vet hur man ska bete sig kring en kompis som förlorat en nära, om man inte själv förlorat en nära. Jag har som tur är alltid haft min mamma att vända mig till när jag reagerat på kompisars osunda tankar kring mat. För själv vet jag ju inte. Jag vet hur en person kan förändras med sin ätstörning, men jag vet inte hur personen själv tänkte eller tyckte om sig själv. Därför har inte jag det rätta svaret på hur man ska få en person att komma ur en ätstörning. Det finns heller inte ett svar som täcker alla ätstörda människor. Men jag blir helt galet irriterad på att ätstörningar blir allt vanligare, och att tränare/ledare osv fortfarande inte vet deras ansvar i det hela.

 

Blev ändå väldigt positivt överraskad av tankarna hos dagens deltagare. Sunda värderingar, bra tankar och framförallt, de verkade inse att det är ett problem som de förmodligen kommer stöta på i framtiden.

 

Så jag vill tacka Edit, mig själv, min mamma och världen, för denna chans att påverka ett ätstört samhälle!

 

Är det inte ganska sjukt att det tog 2,5 år innan vi alla sju fastnade på samma bild? Och om 13 veckor kan det dröja väldigt länge innan vi alla sju ses igen. Hemska tanke. Mina finaste umeåbrudar, ni är så fruktansvärt bra. 

 

Sju heeeeelt olika individer, där alla bidrar med sitt och kompletterar varandra. Utan er vore jag vilsen. <3

 

Det är en speciell känsla som uppstår i kroppen när man hittar ett jobb som man nästan skulle kunna döda för att få.

 

Och jag har hittat två sånna sen i fredags! På Arbetsförmedlingen till och med, som jag aldrig trodde skulle hända. Det bästa är att det inte endast är sommarjobb, så förhoppningsvis kan det leda till någonting riktigt bra! Kommer förmodligen sitta som på nålar och svimma av nervositet när beskedet väl kommer. Är bara att hoppas på det bästa nu!

 

I helgen är det dags för sittning, och inte endast med IVP utan hela kåren, vilket kommer bli mycket trevligt. Jag har dock cup på söndag så jag blir inte så långrandig på sittningen, men jaja. Ska ändå bli kul att få fixa till sig ordentligt för en gångs skull. Har inte haft klänning på mig på väldigt länge nu.

 

Utöver allt annat så har jag en gnagande längtan efter mamma, pappa och Niklas. Och farmor. Och mormor. Och bästis. Aldrig är man nöjd...

En sån braaaaa helg jag haft!

 

Tacomys med Frida och Emma i fredags, brunchmys med Frida på Invito igår, och sen hade jag bokat ett rum på Scandic Plaza åt mig och Crille natten tills idag, vilket var min present till honom. Vi hade tänkt hänga lite i relaxen med utsikt över hela stan, men orutinerat nog somnade vi på rummet efter en tur på stan...... Åt sen världens godaste middag på Invito innan vi gick på bio, The Wolf of Wall Street. Sevärd, men inte så bra som jag hört från andra... Låååååång var den också, och händelserik, vilket fick den att kännas ännu längre. Aja, som sagt: Sevärd!

 

Sov som en prinsessa hela natten, och så var det dags för frukostbuffé imorse. Klager inte eh!

 

Men hej och hå, imorgon är det måndag, vilket innebär nytt tema och ny veckouppgift i skolan. Powervecka är det om jag inte minns fel, och laboration ska vi ha. Blir nog sköj!

 

Nu ska jag tvinga Crille kolla på Frozen för 6381238652a gången,

puss