malin

 

Just sådär extra stolt som faktiskt inte händer så ofta.

 

Anledningen? Jag och min fina vän Edit höll idag en föreläsning om ätstörningar för årskurs 1 på vår utbildning. Egentligen var det väl kanske ingen föreläsning, utan vi berättade om våra erfarenheter av ätstörningar (Edit som varit sjuk själv och jag som varit (är?) anhörig till en som varit sjuk) och sen hade vi en massa diskussionspunkter som deltagarna fick diskutera i smågrupper. Innan var jag så nervös så jag nästan mådde illa, och medan jag berättade min "historia" så skakade mina händer något så fruktansvärt. MEN DET GICK SÅ SJUKT BRA!

 

Vill bara göra det igen och igen och igen! Dels för att övervinna en rädsla ger ett galet adrenalinpåslag, men även för att det är ett så sjukt viktigt ämne. Alla som utbildar sig till någonting inom idrotts-/tränings-/motionsrörelsen borde ta sig en rejäl funderare kring ämnet, vad man kan göra förebyggande, vilka beteenden man ska vara uppmärksam på, hur man själv ställer sig till krav på vissa kroppsformer och vikter, och hur man faktiskt hade agerat om man stötte på en situation där man misstänker att en ätstörning är på uppgång. Det finns så många tränare som inte ser, eller möjligtvis att de faktiskt blundar för symptomen på ätstörningar. Det är så mycket mer än att rasa i vikt. Och det är så mycket mer än att tala om för någon att börja äta igen.

 

Jag tror faktiskt att det är omöjligt att veta hur man ska tackla problemet om man inte varit i situationen själv. Lite som med att man inte riktigt vet hur man ska bete sig kring en kompis som förlorat en nära, om man inte själv förlorat en nära. Jag har som tur är alltid haft min mamma att vända mig till när jag reagerat på kompisars osunda tankar kring mat. För själv vet jag ju inte. Jag vet hur en person kan förändras med sin ätstörning, men jag vet inte hur personen själv tänkte eller tyckte om sig själv. Därför har inte jag det rätta svaret på hur man ska få en person att komma ur en ätstörning. Det finns heller inte ett svar som täcker alla ätstörda människor. Men jag blir helt galet irriterad på att ätstörningar blir allt vanligare, och att tränare/ledare osv fortfarande inte vet deras ansvar i det hela.

 

Blev ändå väldigt positivt överraskad av tankarna hos dagens deltagare. Sunda värderingar, bra tankar och framförallt, de verkade inse att det är ett problem som de förmodligen kommer stöta på i framtiden.

 

Så jag vill tacka Edit, mig själv, min mamma och världen, för denna chans att påverka ett ätstört samhälle!