150222
Jamen dåså, då kan man bocka av Tränarutbildning C på checklistan! √
En sak som jag ägnat en del tankar åt under dom här utbildningsdagarna, och under alla mina praktikveckor, är hur många olika tränare jag haft under alla år. Förhoppningsvis kommer jag fortsätta analysera alla tränare och ledare jag möter, och ta allas bra sidor och klistra ihop dom till min egen tränarpersonlighet.
Eftersom utbildningen handlat om 6-12åringar, där jag nästan bara har bra minnen (förutom en väldigt glad tränare som tyckte att syftet med att åka på cup i köpenhamn var att få gå på tivoli och få ont i magen, vilket jag såhär i efterhand kan tycka är ett bra synsätt för 11-10åringar, men som då var helt katastrofalt, för det var ju fotbollsspelandet som var syftet, anyhow...) är det såklart lättare att analysera tränarna jag haft under ungdomsåren, när det är det jag stöter på inom min praktik och för att ungdomstränarutbildning är nästa pinne på stegen uppåt.
Jag har nog haft alla sorters tränare under mina ungdomsår. Favoriserande, stöttande, respektingivande, mesiga, hårda, rättvisa osv osv. Det är väl egentligen tre stycken som jag minns mest och nog aldrig kommer glömma. En av dom är den som gav mig allra mest självförtroende och säkerhet på fotbollsplanen. Det är nog den bästa tränaren jag haft. En som verkligen såg till så att lilla blyga Malin faktiskt vågade och blev en annan spelare på planen. Såhär i efterhand kan jag fundera på om jag någonsin "blivit" något inom fotbollen om han inte varit min tränare. Sen har jag haft en tränare som förstörde allt för mig. Vilket jag skrivit om en del förut...
Det är nog den tränaren jag analyserar mest nu, eftersom det var under min gymnasietid och jag umgås med gymnasietränare ca 12-15 timmar i veckan för tillfället. Och vilken skillnad. Tänk om jag haft en tränare som stöttade mig genom den skadeperioden såsom mina handledare gör med sina elever. Tänk om den tränaren sett mig på ett annorlunda sett både före, under och efter den skadan. Lärt känna mig. Tänk om jag hade haft en tränare som jag kunde gå till med funderingar och frågor när det var som tyngst.
Jag inser mer och mer, att den vintern, 2009-2010, när livet egentligen var en riktig jäkla gråskala, det var då jag och ellen blev varandras viktigaste personer. Och vilken tur att jag hade henne. Jag minns tillbaka på våra tvättdejter varje onsdag som inkluderade middag. Jag minns hur hon kom och hjälpte mig byta rum i lägenheten en söndagkväll. Hur allt som hade med fotboll och skador bara försvann när jag var med henne, för att fotboll aldrig intresserat henne. Så varför skulle jag beklaga mig hos henne? Det hade jag papi till ♥
Jag skulle vilja veta hur en sån tränare tänker. Jag skulle vilja ha ett samtal med honom, ställa frågor, ifrågasätta. Men jag skulle nog inte våga om chansen gavs. Det är fortfarande en sån himla öm punkt. Eftersom det bestal mig på det bästa jag visste fanns. Jag skyller bort mig, jag kan inte förlåta och jag kan inte glömma. Och det blir som en eld som pyr inom mig och som säger att jag aldrig någonsin ska bli en sån tränare, och att jag aldrig ska få en spelare att känna sig så som jag kände då.
Erfarenheter gör en rikare, och det stämmer verkligen. Jag vet hur jag vill vara som tränare, nu vill jag bara få chansen!
150212
Jobbet blev inte mitt. Dom två tjänsterna som var lediga gick till mer meriterade personer. Det kan jag absolut förstå, men någon gång måste man ju bli anställd helt utan meriter, annars kommer jag ju aldrig få ett jobb?
Besvikelsen är dock inte så stor som jag trodde att den skulle bli. Anledningen till det är att jag framöver kommer bli involverad i Umeå IK's fysträning. Där kommer jag att jobba mer mot prehab-hållet och det känns jätteintressant och kul såklart. För let's face it, det är ju mot prestation jag vill jobba, inte hälsa. Eller jag vill kanske både och, men mest prestation. Var det möjligt så skulle jag ju vilja ha ett heltidsjobb inom fotboll och fysträning. En dag...
Annars så är jag inne i en sån där period då jag letar efter saker att se fram emot. Lite guldkorn i vardagen. Veckorna rullar ju som på i samma tempo med samma aktiviteter vecka ut och vecka in, och därför vore det trevligt med ett litet break ibland. Överst på listan just nu står bästishäng i Uppsala!
Eller okej, jag tar tillbaka att det är samma aktiviteter varje vecka, för det stämmer inte riktigt. I söndags till exempel, då var jag på tränarutbildning. Dag 1 av 2 på C-diplomkursen. Inriktat på 6-9åringar vilket kanske inte är min tekopp, men nyttigt ändå såklart. Och i tisdags hade vi lagmöte där jag föreläste lite kort om akut skadeomhändertagande och kost för fotbollsspelare. Det är verkligen något som jag tycker är hur roligt som helst, att föreläsa...
Samtidigt som jag känner att vardagen går i en gråskala där allting alltid är sig likt, kan jag inte låta bli att le när jag tänker på hur livet är. Är inte det lustigt? Man är aldrig nöjd, men när man verkligen tänker på hur livet ser ut så inser man att det är ganska så mer än OK ändå. Jag har min fystränarroll i MSK, som dessutom ökats på till en lagledarroll. Jag har min praktik där jag kan byta en massa erfarenheter med andra kunniga personer. Jag kommer snart att få utveckla min fystränarroll ännu mer, och då inom UIK. Jag avslutar min studie för examensarbetet nästa vecka och kommer bara närmare och närmare en magisterexamen. Och framför allt, jag har min Crillson som stöd genom alltihopa. Hur underbart är inte det?!?
