malin

En sak som jag tänkt på en del på slutet är detta fenomen som kallas fitness.

 

Jag förstår inte hur en sån radikal livsstil har kunnat blivit så populär. 

 

En sak som sticker mig extra mycket i ögonen är att en stor del av alla som går ner i vikt, bantar, tränar, osv osv, dom har som mål att tävla i bodyfitness, bikinifitness osv. Hashtagen JagTogBeslutet, deras instagramsida och facebooksida, är full av bilder på folk som tog beslutet att gå ner i vikt, och nu-bilderna är på en genomsvarvad tight fitnesskropp. Det räcker liksom inte med att gå ner till en kroppsfettprocent som är "normal" (kring 20-30 för tjejer och kring 15 för killar), utan här ska vi ner till 10 och hålla på och dieta och bulka fram och tillbaka. Och muskler ska man ha, såklart. Synliga som tusan. Gärna 10-pack på killar och thigh-gap på tjejer. Självklart är det JÄTTEBRA att dessa personer har gått ner i vikt. Det finns hälsoproblematik kring övervikt som så många rycker på axlarna åt ("det händer inte mig", "jag skadar ingen annan" osv osv), men man måste väl inte alltid göra det så radikalt?

 

Ännu värre är det för mig när någon människa med föredetta ätstörning lägger upp en bild på hur dom blivit friska och numera tävlar inom fitness. Jag ställer mig starkt frågande till om dom verkligen är friska. Jag tror mer att fitnessvärlden är en sorts täckmantel för att fortfarande få räkna kalorier och "dieta". För det är ju exakt så man gör, både inom fitnessvärlden och ätstörningsvärlden. Jag ser ENORMT många likheter mellan dessa världar (såklart skillnader också), och det känns inte riktigt bra i lillhjärtat. 

 

En anledning till att fler och fler börjar tävla inom fitness tror jag absolut beror på den ökade utseendefixeringen. Man vill få bekräftelse på att man är snygg, tight och vältränad. Det räcker inte med att stå hemma, halvnaken framför spegeln och inse själv att man är jävligt snygg, utan andra måste säga det också. (Frågan är väl om vissa av dessa personer ens kan inse själva att de är "snygga"). Att lägga upp lättklädda bilder på olika sociala medier är ju såklart vardagsmat. Det hör till och det ska man göra. 

 

Kan det kanske vara så att när man bestämmer sig för att gå ner i vikt, och sätter en målvikt, så är man lite orolig för att man inte ska kunna hålla denna målvikt, och därför tar man till dessa olika fitnessknep för att fortfarande få ha kontrollen? För det där kontrollbehovet tror jag ligger djupt grundat hos dessa personer. Det är ett genomgående mönster hos ätstörda personer, att dom "iallafall ville ha kontrollen över maten". Och som tävlande/aktiv inom fitnessvärlden måste man verkligen ha kontroll över kostintag och energiutgifter. 

 

 

Såklart kan mycket av detta vara fördomar från min sida. Jag har bara betraktat fitnessmänniskor utifrån, jag känner ingen som genomgår en bulk och tävlingsdiet. Men genom att observera ser man ganska mycket, om än väldigt subjektivt. Såklart är dessa fitnesspersoner enormt duktiga. Dom lägger ner tid och energi på saker som jag inte ens kollar två gånger på, och dom har en mental styrka som är beundransvärd. 

 

Vad denna mentala styrka eller vad drivet kommer ifrån, det är nog väldigt olika från person till person. Men det känns lite som en löpande eld som sprider sig snabbare och snabbare. Man ser ju ganska fort hur många followers en fitnessperson har, och hur många likes dom får, och hur många uppmuntrande kommentarer det står under den där bilden. Känner man då att "satan, lite bekräftelse vore nice", så är det kanske lätt att lockas in i denna värld av nakenbilder, kosttillskott och dietande...