malin

Jag tänker en del. jag är en tänkande människa. särskilt såhär framåt mittinatta när jag är ensam hemma. det blir lätt en tanke om framtiden. jag är så fruktansvärt dålig på att ta dagen som den kommer och carpe diem. i sånna fall måste jag planera in att ha oplanerade dagar. hur sjukt är inte det?? på sol-slappna-av-chill-semester kan jag ta dagen som den kommer, fast jag planerar gärna in att inte bara ta det lugnt. aja. men på en annan semester, typ som när jag var i London förra veckan(!!!) måste jag ha en någorlunda strukturerad och planerad vistelse. man vill ju inte missa nåt eller så! jag vet själv att det inte är sådär jättebra att vara såhär, att anse att almanacka och kalender är jordelivets bästa uppfinning ihop med understrykningspennor osv, att det är väldigt "oungdomligt" och tråkigt att vara sån och massa annat. men sån är jag. och kan man inte carpa och vara oplanerad, då blir det där frågetecknet i framtiden genast högre än molnen.... allt för ofta nu får jag frågor som: "men just ja, du är ju klar snart, hur känns det??" och det är ett ganska vanligt samtalsämne vid våra lunchbord på skolan. jag har aldrig i hela mitt liv känt mig såhär vilsen. jag har börjat söka tonvis med jobb, planerar in var jag skulle kunna tänka mig att praktisera till hösten, har planer på att undersöka om jag har läst vad som krävs för att kunna läsa distanskursen i idrottsnutrition till hösten, kollar ständigt på lägenheter "utifall att", åsså påminns jag om att jag bor tillsammans med en levande varelse som har en egen vilja (även om han inte alltid uttalar den så tydligt i vissa frågor). och helt plötsligt så tycker jag att det är så svårt att planera och samtidigt att vara tillsammans med någon. ja faktiskt. svårt. inte svårt på det sättet att vi inte kommer fortsätta att vara tillsammans, utan svårt för att jag inte vet om jag ska ta hänsyn till mig eller crille om vi inte kan kombinera våra framtidsplaner det närmsta året. han vill plugga japanska i japan och jag vill komma igång med att arbeta med det jag brinner för; träning, kost och hälsa. klart att jag kan göra det i japan, men tänk om jag inte får ett jobb där. tänk om....

 

tänk om jag skulle sluta oroa mig för saker som bara involverar mig och istället fokusera på större saker? jag har som snöat in lite på feminism på slutet. kom på att det är valår i år och vilse som jag känner mig bland jobbskatteavdrag, skola och välfärd osv osv så kanske man skulle rösta på FI? för feminist är jag ju "egentligen". jag tycker ju att alla kvinnor ska ha samma rätt som alla män. samma lön, samma rätt att ligga runt utan att bli kallad för en massa saker (sjukt exempel från paradise hotel där en tjej blev kallad för hora när hon låg med en kille i tv, medan killen inte får någon nedvärderande kommentar alls?), att jag inte ska ha en nackdel i livet på grund av att jag är född som den halvan av befolkningen som har ett kortare urinrör. men så finns ju dethär med hen, som jag inte riktigt förstår i all röra. om vi kämpar för ett jämställdare samhälle där ett typiskt "kvinnoyrke" ska avlönas lika som ett typiskt "mansyrke" och där en kvinna med samma arbetssysslor som en man ska ha samma lön osv, var nånstans kommer hen in där? måste hen finnas i ordlistan för att det andra ska kunna lagstiftas? om jag väljer att inte berätta för folk vad mitt barn har för kön, och inte ens "berätta" det för mitt barn, utan bara benämnda det med hen (och det könsneutrala namnet såklart), blir samhället bättre då? kommer kvinnorna få samma status som männen då? eller menar man att könen ska tas bort helt och hållet? för könen finns ju där, biologiskt sett finns det massvis med skillnader. jag tycker att det inte alls är något problem med att pojkar vill ha klänningar och leka med dockor, men måste vi sluta kalla honom för pojke då? det blir väl lite konstigt? och det är väl självklart att kvinnor inte ska bli slagna av en man i nära relation, eller att en våldtäktsman blir friad bara för att han inte uppfattade att kvinnan inte ville ha sex, men det är väl inte "bara" feministernas sak att kämpa för?

 

näh jag vet inte. inte alls hörrni. det finns alldeles för mycket att fundera på i en ensam säng, så jag tror bestämt att en bok får göra mig sällskap istället. ber om ursäkt för ett personligt och osammanhängande inlägg, och säger välkommen till min värld. puss!