malin

Hehe okej, tiden sprang visst iväg och jag har knappt suttit vid en dator sen jag flyttade.

 

Nu blev det väl dags då. Och det finns ju en del att berätta. Jag sitter faktiskt i vår soffa i VÅR lägenhet och skriver. Så. Himla. Skönt! Jobbet går bra också. Kunderna rullar på och det är roligt! Visste dock inte (eller kanske blundade för) att man är hälften tränare och hälften försäljare som PT. Vilket kanske inte var vad jag tänkt mig. Men man vänjer sig!

 

Jag är dessutom numera fystränare för IK Huges div.1 damlag vilket är superkul! Kör igång på riktigt på tisdag så det blir full fart.

 

Annars så är det ju nytt år vilket är galet. Var försvann 2015?? Var ju ett ganska händelserikt år dock. Blev faster, tog en magisterexamen, blev fysio i Umeå IK som resulterade i brons på Gothia och silver i SM och sååååå många fina minnen och erfarenheter, gick från desperat arbetslös till anställd och flyttade - 3 gånger!

 

2016 hoppas jag ska innehålla massa ny kunskap, mer inre trygghet och lite äventyr. Vi får väl se hur det ska gå ihop!

 

Pusssssss ♡

Så var dagen här. 

 

Jag befinner mig på ett tåg någonstans mellan Umeå och Sundsvall. Påväg mot min nya hemstad Gävle. Det går inte riktigt att förstå då jag åkt på dom här rälsen så många gånger tidigare, men då för att åka tillbaka åt andra håller bara någon dag senare. Men nu är det alltså inte så. Ska tillbaka under första advent-helgen och städa ur lägenheten, men annars har jag sagt hejdå nu.

 

Och jag har sagt hejdå till Crille också som jag nog inte kommer träffa förrän den där adventshelgen. Det är också något som hänt flera gånger tidigare. Att vi inte ses på typ en månad, speciellt när vi haft sommarlov. Men det känns tusen gånger värre nu, just för att jag börjar mitt nya jobb och kommer träffa massa nytt folk, men han finns inte där som en trygghet efter arbetsdagens slut. Men 1 månad ska jag nog klara!

 

Det finns ju en massa positivt också! Just att få arbetskamrater och träffa nya människor är det jag ser mest fram emot. Och att litegrann få en nystart. Får en liten känsla av att livet börjar nu. Nu är jag inte student längre utan liksom lite mer vuxen.

 

Stundtals iallafall.

Åhej och hå, vad saker kan bli knasiga ibland.

 

Förra helgen kom Angelica och Sebastian upp för att spendera tid med mig och Crillson och kolla när vi spelade fotboll, och jag och Crille skulle vara barnvakt när Angelica skulle på utbildning osv osv. 

 

Men riktigt som planerat blev det inte.

 

Jag skulle spela min sista match i den gröna MSK-tröjan förra söndagen, den 27e september. Typ 5 minuter in i matchen sker en situation som jag inte riktigt kan beskriva. Så som jag minns det hoppade en tjej in i mig för att nå bollen först, och jag som är påväg framåt far alltså istället rakt bakåt med överkroppen och har ingen chans att ta emot mig, utan bakhuvudet slår i backen utan någon som helst dämpning. Som ett brev på posten fick jag hjärnskakning och söndagen var förstörd. 

 

Hjärnskakning är ingenting att leka med som Madickens mamma säger, och det är det verkligen inte. Har nog aldrig varit så okaxig i hela mitt liv. Men nuså, börjar jag bli helt återställd!

 

Blev ju dock lite tokigt med tanke på att jag skulle hjälpa Marie och Niklas att flytta i helgen, men får man inte anstränga sig alltför mycket så är man inte direkt någon flytthjälp, men barnvakt kunde jag vara iallafall, till fasters älskade lillknöl som snart får döpas om till storknöl tror jag....

 

Numera går dagarna åt till att planera inför flytten som jag gör om mindre än 1 månad, och Crillefille om 2. Känns overkligt men otroligt kul, skrev på anställningsavtal i fredags så det börjar gå upp för mig att det snart är dags för ett nytt kapitel i livet. Längtar tills flyttlasset kan gå på riktigt och vi inte längre är inneboende hos Niklas och Marie, även om det kommer trevligt också såklart.

 

Ni läste rätt! Jag har fått jobb!!

 

Från och med november kan jag titulera mig Personlig Tränare på Må Bättre's nya träningsanläggning i Gävle. Jajemän, i Gävle. Hade väl aldrig trott att jag skulle bli en Gävlebo, men i och för sig har jag alltid sagt att jag kommer flytta dit jobben finns. Och där fanns det alltså ett jobb, som jag verkligen ser fram emot att kunna säga är mitt!

 

Det är tusen kilo stenar som lämnar mina axlar osv osv. Nu hoppas jag bara på ett eget boende så fort som möjligt (även om det ska bli mysigt att bo i samma hus som lillknölen Liam) och att Crille inte blir allt för långlevad i Umeå. För han har ju fått jobb här uppe. Såklart. Men samma jobb finns i Gävle så jag hoppas att vi itne behöver vara särbos i mer än max 1 månad. Känner liksom inte att det kommer bli skitkul.

 

Men så är det alltså. Nu ska jag bara hitta ett lag i Gävle som vill ta emot mig, på samma sätt som UIK och MSK har gjort i år. För satan vad roligt det har varit, och satan så tråkigt det är att jag ska lämna dom....

Okej, nu är det dags för en avreagering!

 

Vad är det som gör att personer som tränat länge, eller typ tävlat inom fitness/bodybuilding what so ever, ger sig själva friheten att göra kost- och träningsprogram åt andra individer? Det finns INGEN annan yrkeskategori eller branch där man anlitar folk helt utan utbildning utan endast på tidigare EGNA ERFARENHETER. 

 

Det ligger kemi bakom näringslära och vad våra näringsämnen har för funktion i kroppen. Varför äter vi kolhydrater? Det är ingen slump att det rekommenderas att vara den stösta delen av vår kost, det är fysiologin som avgör det. Vad händer vid ett överskott av protein? Ett undskott av fett? Ska man äta ofta och lite eller sällan och mycket? 

 

Hur ett träningsprogram läggs upp är baserat på metabolism och fysiologi. Vill du få större muskler, starkare muskler eller uthålligare muskler? Ja då gör vi 3 olika träningsprogram. Hur periodiserar man träningen för att kunna få ut så mycket som möjligt av den? Det avgörs av om du förbränner fett eller kolhydrater, och alltså vilken intensitet du tränar på. 

 

Hur mycket energi gör du av med på en dag? Vill du gå upp eller ner i vikt? Energi-överskott eller -underskott? Hur tränar du? Det finns så mycket mer att ta i beaktning när man gör ett kost- och/eller träningsschema än bara det som man vet fungerade för en själv. "Jag tränade såhär och åt såhär, gör det du också!". Skulle du göra likadant om det gällde en tatuering, frisör eller massör? "Prova denhär tatueringen/frisyren/massagen, den passade mig perfekt!" Kost- och träningscheman görs olika för olika individer, allt passar inte alla. Vissa är high-responders på träning, där proteinsyntesen går på högvarv och man märker resultat efter ett par veckor, medan andra får kämpa på definitivt hårdare. SÄRSKILT PÅ SAMMA KOST- OCH TRÄNINGSSCHEMA! 

 

Dessutom finns det noll logik i att bulka och deffa, om du inte är en person som på extremt kort tid ska bygga extremt mycket muskler och sen få varenda liten fiber att synas på lika kort tid igen. Som vanlig svensson, som vill träna för hälsans skull (och självklart utseendet, alla gör det men ingen vill erkänna det), finns det ingen anledning att gå på extremt överskott och underskott. Det pajar din metabolism och du kommer sen få kämpa hårdare och hårdare för varje period du genomgår. 

 

Sen ska vi ju inte tala om det faktum att träning mer och mer börjar ges som recept på en sjukdom istället för piller. Hade du gått till någon utan utbildning då? Nej, antagligen inte. Varför göra det vid annan träning då? Vad är skillnaden? Hade du gått till en outbildad läkare för att få pillret?

 

Men visst, ta gärna på ditt ansvar att ge någon allvarliga lever- och njurproblem på grund av ett extremt överskott av urea (googla) och att någon blir övertränad. Så kan dom få ångra för resten av sitt liv att dom inte betalade någon hundralapp mer och gick till någon med utbildning! (mig)

Tillbaka i Umeå efter fyra veckors semester!

 

Började med en snabb mellanlandning i Stråtjära för att sen åka till Frida i Stockholm. Sveriges varmaste dagar spenderades i huvudstaden och jag kom tillbaka till Hälsingland rödare än en kokt insjökräfta... Sen vare en fullbokad vecka med turnéer för att hinna träffa alla på kvällstid. Sen vankades en veckas Gothia cup med två UIK-lag, g17 och g18. Gick inte som förväntat för g17 då det blev b-slutspel och ut i kvarten, men för g18 slutade det i SEMIFINALEN! En stor besvikelse just då, att inte nåt hela vägen fram, men såhär i efterhand är jag helt galet stolt och nöjd med allas prestationer!

 

Semestern fortsatte med en vecka i Danmark och Karup, där vi hann med både Randers regnskogar och Djurs sommarland. Och sen dagen efter hemkomst till Göteborg kom mamma, pappa, Niklas, Marie och Liam ner och hälsade på över helgen! Bara massa umgänge och mys, som det ska vara på en semester! Såklart blev det kräftskiva också, ett måste! I måndags gick planet upp till Umeå och här sitter jag nu.

 

Med blandade känslor. Tillbaka i staden som har gett och ger så mycket kunskaper och erfarenheter varje dag. Men också tillbaka till staden där jag inte har något jobb. Och det jag önskar mig mest i världen just nu är ett jobb! Söker så många jag kan hitta, söker till och med jobb som inte finns. Så någongång borde det väl ge resultat...

 

Nu ska jag faktiskt sätta mig och gå igenom nya uppvärmningsövningar, eller som SvFF kallar det; förberedelseträning! 

 

Gaaaaaaah, jag är helt slutkörd! Snacka om att kroppen och alla mentala funktioner i hela kroppen ställer in sig på hur vardagen fungerar. Jag har chockat kroppen dom senaste fyra dagarna. Och den skriker i protest nu!

 

Jag har alltså dom senaste dagarna varit fystränare på Umeå IK's talangskola för tjejer födda 2000-2005. Eller ja, i söndags var jag bara där för att bli presenterad på invingningen men blev bortglömd, så då hade jag stigit upp halv sju i "onödan"... Men annars så har jag alltså tränat som har små barnen i allt från hederlig konditionsträning och styrketräning till lite rörlighet och snabbhet. Och jag är väl mest slut i huvudet av att upprepa samma saker fleeeera gånger per dag, men så får det väl vara då!

 

Annars så har vi haft grymt väder i Umeå enda sen midsommarafton fram till idag. Sol och varmt och jag har bränt min lilla nos... På midsommar var jag och Crille först på gammalt hederligt firande med dans runt stång på dagen för att sen ganska spontant dra iväg på fest på kvällen. Bra dag i alla fall!

 

Förra helgen var vi ju i Göteborg också. "Största" anledningen till att vi åkte dit var för att vi bokat en vin- och lakritsprovning som crillson fick i 25-årspresent, men så passade vi på att hänga med härligt folk, njuta av vädret och såklart gå på liseberg också. Efter sånna helgen känns det verkligen galet att bo såhär långt upp i landet. Märktes väl allra mest när vi inte hade någon möjlighet att ta oss till släkt och/eller vänner på midsommarafton på grund av "jobb" kvällen innan och på söndagen (känns konsigt att kalla fysträning för jobb hehe). Men så är det just nu!

 

Annars så har jag en enorm Liam-abstinens och vill bara åka till Gävle och klämma på hans tjocka kinder! 

 

Heja heja, Sveriges nationaldag idag! Svintråkigt väder och jag har bara lämnat sängen för att hämta frukost än så länge. Gött. 

 

Jag kan inte förstå att det imorgon är 1 år sen vi tog examen. Eller om man ska gå på datum så är det på måndag but still... Och nu har jag tagit examen igen. Men inte alls på samma sätt. Ingen riktig ceremoni, utan en examenslunch hade vi uppe på Idrottsmedicin. Förra året kändes det inte som ett slut, eftersom att jag visste att jag skulle fortsätta träffa halva klassen i ännu ett år. Jag visste att Frida skulle flytta och grät några tårar över det, men i övrigt var det inget slut efter examen förra året. Men i år... Ida och Tove har redan flyttat härifrån. Jag ska inte plugga mer. Nu är det verkligen ett slut. 

 

 

OCH SOM JAG ÄR STOLT ÖVER MIG SJÄLV! Har en helt annan lättnadskänsla i kroppen efter denhär magisterexamen jämfört med kandidaten förra året. I år har jag gjort allting på egen hand. Det är jag som har kämpat med alla kurser och upgifter. Jag har gjort ett examensarbete som jag är jättenöjd med, och jag är utbildad Personlig Instruktör. Och jag har själv (genom att fråga och visa intresse!) fått två otroligt roliga uppdrag som ger mig så mycket erfarenhet och glädje i vardagen att jag nog annars skulle ha smått gått på knäna denhär våren. Men på något vis har min vardagen blivit lättare genom att ha två träningar på måndagar, en träning tisdag, en träning onsdag, en träning torsdag, en träning fredag och så två matcher på helgerna. För i snitt är det så mina veckor sett ut, utöver allt plugg. Och det är förbannat roligt att få göra det som jag gör. Nu gäller det bara att hitta ett jobb som innehåller samma saker men ger mig pengar så jag kan leva. För riktigt där är jag inte än... Men någon gång!

 

 

Sådärja. Nu har jag varit faster i över en månad och det finns lite saker at berätta om igen.

 

Senaste månaden har endast bestått av uppsatsskrivande och vara tränare/träna. Numera går jag runt med en överansträngd baksida så så jättemycket träning mer än rehab blir det inte....

 

Däremot har jag nu presenterat mitt examensarbete och reviderat det en sista gång. Vilket innebär att jag är klaaaaaaaaaaar i skolan! Aldrig mer plugg säger jag nu!!

 

Dessutom har jag haft världens bästa helg nu helgen som var. Tog tåget till Gävle i fredags och hängde med lillknölen Liam heeeeeela dagen ♥. Sen i lördags var det dop för finaste sötaste Saga, och det var verkligen ett perfekt dop! På kvällen hängde jag med bästis och samlade på mig ännu mer energi. Och i söndags var mami och papi hemma när jag vaknade så då blev det lite morsdagsmys och fika hos farmor och farfar och sen igår morse åkte jag till Umeå igen.

 

Sen jag flyttade hit för 4 år sen har jag aldrig haft samma känsla i kroppen på väg hit ifrån att ha lämnat antingen Hälsingland eller västkusten. Hade jag inte haft ett inspirerande "jobb" hos UIK (och Mariehem) så hade detta varit sista veckan i Umeå. Föralltid antar jag. Men nu valde vi att satsa på domhär fystränaruppdragen och därmed ska vi stanna. I en lägenhet som vi inte vet hur länge vi får bo kvar i. Utan jobb som gör att vi faktiskt kan få mat i magarna. I en stad som ligger flera timmar bort från dom som faktiskt är viktigast här i livet. Snacka om att livet är osäkert denhär sommaren. Men allting brukar ju lösa sig tillslut, och vi kommer inte behöva svälta eftersom vi har undansparade pengar. Men ändå. Det känns som att jag går linbana över ett stup och det börjar blåsa upp till storm. Antingen hinner jag över och i säkerhet innan stormen tilltar alltför mycket eller så kommer jag helt enkelt falla.

 

Den som lever får se!

Ni kan härmed kalla mig för faster Malin!

 

I lördags kom lille Liam till världen, och som jag ska skämma bort honom! Världens sötaste och minsta bäbis och någonsin sett ♥

 

Annat roligt är att jag och Crillson igår varit tillsammans i 3,5 år. Vilket är helt galet. Känns mer som kanske 1 år, och samtidigt som att vi alltid varit tillsammans. Konstigt detdär. Men fint äre iallafall!

 

 

Hej hopp i lingonskogen!

 

Tänk att det ska vara så svårt att göra mer än ett blogginlägg i månaden.

 

Jaja, sen sist har jag väl blivit lite mindre dramatisk och insett att var sak har sin tid och man kan inte få allt på samma gång osv osv. Inom en snar framtid kommer mitt och Crillsons liv också vara sådär säkert med jobb och fast boende, i know. 

 

I övrigt sitter jag här hemma som en strandad men dock stressad val då jag inte kan göra ett jota på mitt examensarbete pga en statistik som ingen vet hur jag ska gå till väga med, och jag är borta på annat roligt på fredag då jag ska lämna in både statistik och färdigskriven resultatdel. För att förtydliga; man kan alltså inte skriva resultatdelen utan att ha analyserat statistiken och man kan inte analysera statistiken utan att göra något med den, och min handledare vet inte vad eller hur jag ska göra med den. Såatte....

 

Angående vad för roligt jag ska göra på fredag så är det så att jag sätter mig på ett nattåg på torsdag kväll tillsammans med UIK's f19 och styr kosan mot Eskilstuna. Match där på fredag kväll, och på lördag styr vi vidare kosan mot Borlänge, och så är det match där på söndag, och sen åker vi tillbaka till Umeå. Riktigt skoj!

 

Annat roligt som hänt är ju såklart påskledigheten då vi var i Göteborg. Letade ägg från kl 06.00 till ca 10.30, provade golfa för första gången i mitt liv, umgicks med massa bra folk, njöt av vädret osv osv. En mer än OK påskhelg alltså!

 

Men nu ska jag fortsätta hinka kaffe i väntan på mail angående statistiken.

Hejpa!

Hoppla.

 

Visst är det fint hur man tränger undan känslor så länge att dom tillslut rinner över och man blir helt matt?

 

Jag hade världens finaste helg förra helgen. När Uppsalaresan inte blev av så har denhär helgen varit den jag sett fram emot mest. Jag och Crille satte oss på tåget i fredags och åkte till Gävle. En kväll och natt hos Niklas och Marie och sen åkte vi till mormor och morfar i lördags. På kvällen var det the Night Show och sen i söndags var vi en sväng till farmor och farfar innan vi satte oss på tåget igen. 

 

Det var så mysigt och trevligt och roligt och härligt och jag vet inte vad. Men sen igår hade jag någon liten breakdown. Eller nä, inte breakdown, mer en shutdown. Efter att ha suttit hela dagen med statistik som inte blev som det borde och sen åka på fysträning, och där dels vara glad och positiv och stöttande men sen också tjötta gärnet tills alla krafter tog slut, tog faktiskt alla mina krafter slut, fysiska som psykiska. Satt på golvet i duschen i typ en halvtimme efter middagen och bara var. Jag som typ hatar att duscha för att det är så tråkigt och jag som brukar vara en analyserande människa och tänka på alla livets problem på samma gång, tänkte faktiskt inte på någonting alls när jag satt där. Utan jag bara var. Och det var skönt. 

 

Men sen blev jag alldeles moschig i huvudet av att ha suttit i varma vattenångor alldeles för länge. 

 

Men det finns som en överhängande tyngd i livet när man är som mig och vill veta hur resten av året kommer att se ut. Utan jobb och bostad till sommaren blir jag knäpp i skallen. Men när jag är på träning, både som spelare och tränare så glömmer jag allt detdär jobbiga. Men efter en helg där jag fick uppleva alla andras trygghet fick väl min bägare av osäkerhet att rinna över.

 

Jag måste helt enkel lära mig att carpa. Önskar ibland att jag bara kunde åka iväg till Centralamerika och bara carpa hela dagarna.....

Jag skulle i detta nu suttit på ett plan halvvägs påväg till arlanda. 

Jag skulle haft med mig Crillson och slutdestination skulle ha varit uppsala och ellen och stefan.

Jag skulle haft två av dom viktigaste personerna i livet under samma tak i 3 hela dagar.

Jag skulle haft en perfekt helg som gett en massa energi inför kommande uppsatsskrivande som kommer kräva en del energi.

 

Men eftersom Crilsson är gammal nuförtiden kunde vi inte flyga med SAS som vi brukar, utan valde Norwegian. Tillåt mig att ångra mitt beslut stort!

 

Vi är alltså inte påväg. Vi är kvar i Umeå. Helgen kommer inte att bli perfekt och energigivande, snarare energikrävande. Det kommer att vara ännu en likadan helg som vanligt. Bittrare människa än mig hittar man nog inte hos någon annan än en person som råkade skrapa kontrollrutan på en trisslott med miljonvinst. Typ.

 

 

Tjolahopp!

Jamen dåså, då kan man bocka av Tränarutbildning C på checklistan! √

 

En sak som jag ägnat en del tankar åt under dom här utbildningsdagarna, och under alla mina praktikveckor, är hur många olika tränare jag haft under alla år. Förhoppningsvis kommer jag fortsätta analysera alla tränare och ledare jag möter, och ta allas bra sidor och klistra ihop dom till min egen tränarpersonlighet. 

 

Eftersom utbildningen handlat om 6-12åringar, där jag nästan bara har bra minnen (förutom en väldigt glad tränare som tyckte att syftet med att åka på cup i köpenhamn var att få gå på tivoli och få ont i magen, vilket jag såhär i efterhand kan tycka är ett bra synsätt för 11-10åringar, men som då var helt katastrofalt, för det var ju fotbollsspelandet som var syftet, anyhow...) är det såklart lättare att analysera tränarna jag haft under ungdomsåren, när det är det jag stöter på inom min praktik och för att ungdomstränarutbildning är nästa pinne på stegen uppåt.

 

Jag har nog haft alla sorters tränare under mina ungdomsår. Favoriserande, stöttande, respektingivande, mesiga, hårda, rättvisa osv osv. Det är väl egentligen tre stycken som jag minns mest och nog aldrig kommer glömma. En av dom är den som gav mig allra mest självförtroende och säkerhet på fotbollsplanen. Det är nog den bästa tränaren jag haft. En som verkligen såg till så att lilla blyga Malin faktiskt vågade och blev en annan spelare på planen. Såhär i efterhand kan jag fundera på om jag någonsin "blivit" något inom fotbollen om han inte varit min tränare. Sen har jag haft en tränare som förstörde allt för mig. Vilket jag skrivit om en del förut...

 

Det är nog den tränaren jag analyserar mest nu, eftersom det var under min gymnasietid och jag umgås med gymnasietränare ca 12-15 timmar i veckan för tillfället. Och vilken skillnad. Tänk om jag haft en tränare som stöttade mig genom den skadeperioden såsom mina handledare gör med sina elever. Tänk om den tränaren sett mig på ett annorlunda sett både före, under och efter den skadan. Lärt känna mig. Tänk om jag hade haft en tränare som jag kunde gå till med funderingar och frågor när det var som tyngst. 

 

Jag inser mer och mer, att den vintern, 2009-2010, när livet egentligen var en riktig jäkla gråskala, det var då jag och ellen blev varandras viktigaste personer. Och vilken tur att jag hade henne. Jag minns tillbaka på våra tvättdejter varje onsdag som inkluderade middag. Jag minns hur hon kom och hjälpte mig byta rum i lägenheten en söndagkväll. Hur allt som hade med fotboll och skador bara försvann när jag var med henne, för att fotboll aldrig intresserat henne. Så varför skulle jag beklaga mig hos henne? Det hade jag papi till ♥

 

Jag skulle vilja veta hur en sån tränare tänker. Jag skulle vilja ha ett samtal med honom, ställa frågor, ifrågasätta. Men jag skulle nog inte våga om chansen gavs. Det är fortfarande en sån himla öm punkt. Eftersom det bestal mig på det bästa jag visste fanns. Jag skyller bort mig, jag kan inte förlåta och jag kan inte glömma. Och det blir som en eld som pyr inom mig och som säger att jag aldrig någonsin ska bli en sån tränare, och att jag aldrig ska få en spelare att känna sig så som jag kände då. 

 

Erfarenheter gör en rikare, och det stämmer verkligen. Jag vet hur jag vill vara som tränare, nu vill jag bara få chansen!

 

 

Jobbet blev inte mitt. Dom två tjänsterna som var lediga gick till mer meriterade personer. Det kan jag absolut förstå, men någon gång måste man ju bli anställd helt utan meriter, annars kommer jag ju aldrig få ett jobb?

 

Besvikelsen är dock inte så stor som jag trodde att den skulle bli. Anledningen till det är att jag framöver kommer bli involverad i Umeå IK's fysträning. Där kommer jag att jobba mer mot prehab-hållet och det känns jätteintressant och kul såklart. För let's face it, det är ju mot prestation jag vill jobba, inte hälsa. Eller jag vill kanske både och, men mest prestation. Var det möjligt så skulle jag ju vilja ha ett heltidsjobb inom fotboll och fysträning. En dag...

 

Annars så är jag inne i en sån där period då jag letar efter saker att se fram emot. Lite guldkorn i vardagen. Veckorna rullar ju som på i samma tempo med samma aktiviteter vecka ut och vecka in, och därför vore det trevligt med ett litet break ibland. Överst på listan just nu står bästishäng i Uppsala! 

 

Eller okej, jag tar tillbaka att det är samma aktiviteter varje vecka, för det stämmer inte riktigt. I söndags till exempel, då var jag på tränarutbildning. Dag 1 av 2 på C-diplomkursen. Inriktat på 6-9åringar vilket kanske inte är min tekopp, men nyttigt ändå såklart. Och i tisdags hade vi lagmöte där jag föreläste lite kort om akut skadeomhändertagande och kost för fotbollsspelare. Det är verkligen något som jag tycker är hur roligt som helst, att föreläsa...

 

Samtidigt som jag känner att vardagen går i en gråskala där allting alltid är sig likt, kan jag inte låta bli att le när jag tänker på hur livet är. Är inte det lustigt? Man är aldrig nöjd, men när man verkligen tänker på hur livet ser ut så inser man att det är ganska så mer än OK ändå. Jag har min fystränarroll i MSK, som dessutom ökats på till en lagledarroll. Jag har min praktik där jag kan byta en massa erfarenheter med andra kunniga personer. Jag kommer snart att få utveckla min fystränarroll ännu mer, och då inom UIK. Jag avslutar min studie för examensarbetet nästa vecka och kommer bara närmare och närmare en magisterexamen. Och framför allt, jag har min Crillson som stöd genom alltihopa. Hur underbart är inte det?!?